Det akuta uppdraget bör utredas

I utredningen SOU 2015:98, »Träning ger färdighet«, framgår att upp till 500 liv per år skulle kunna räddas om man koncentrerade den elektiva kirurgin i Sverige. Sannolikt skulle även långt fler vårdskador undvikas. Detta är en rimlig slutsats och även en ekonomisk besparing, dels för sjukvården, dels för samhället i stort.

I klartext innebär detta färre kirurger och ett minskat antal kirurgkliniker. I spåret av detta betyder det också att kringorganisation koncentreras, exempelvis anestesifunktioner och IVA-platser för opererade patienter.

Utredningen poängterar att akutfunktionen måste utredas särskilt då många sjukhus är beroende av en rad kliniker för att upprätthålla den. Akutläkare omnämns här som ett positivt inslag inom akutsjukvården.

Nyligen har Norrbottens läns landsting beslutat om att koncentrera den elektiva vården till Gällivare och Luleå. Kirurgi och intensivvård läggs ned i Kiruna och Kalix (där kirurgin var nedlagd sedan tidigare) samtidigt som dessa sjukhus fortfarande förväntas leverera akut omhändertagande. Omorganisationen förväntas spara 30 till 50 miljoner kronor samtidigt som fler liv räddas.

Akutkliniker med akutläkare förefaller därmed vara lösningen för lokalt akut omhändertagande. I ett akutläkarbaserat system kan opererande kliniker dimensioneras och lokaliseras utifrån de kvalitetskrav som SOU 2015:98 presenterar. Denna princip gäller inte bara elektiv kirurgi utan övrig sjukvård i sin helhet.

I ljuset av detta är det förvånande att Göran Stiernstedts betänkande SOU 2016:02, »Effektiv vård«, inte diskuterar akutkliniker med akutläkare. Betänkandet föreslår i stället remisstvång för patienter som söker akut. IVO:s rapport »Hur står det till med våra akutmottagningar« från 2014 visar också att kontinuitet och kompetens är två bristområden på våra akutmottagningar. IVO har också poängterat att olegitimerade läkare inte självständigt ska verka inom akut omhändertagande. Ett remisstvång löser inte dessa grundläggande problem.

Fördelning av akutuppdraget på olika kliniker fungerade endast då de flesta patienter bedömdes och remitterades av provinsialläkaren innan de kom till akutmottagningen. Ju fler odifferentierade och oselekterade patienter som kommer till akutmottagningarna, desto mer belastas specialistklinikernas jourläkare. Följden blir att en större andel vård bedrivs på jourtid, och mindre resurser finns sedan kvar till planerad vård.

Därför behövs akutläkare som första linjens läkare. Dels för det primära uppdraget i akut omhändertagande, dels för att remittera patienter vidare i sjukvårdssystemet och skilja ut de patienter som är betjänta av akut inneliggande slutenvård.

Modern akutsjukvård följer samma princip som koncentrerandet av elektiv kirurgi – i dag fördelas det akuta uppdraget på Sveriges nästan samtliga 35 000 läkare under deras första steg i karriären. I en framtida akutläkarorganisation koncentreras uppdraget till ca 1 500 specialistutbildade akutläkare och på så sätt ökas kontinuitet och kompetens inom akutsjukvården.

Med 2,5 miljoner patientbesök per år fördelade på ca 75 akutmottagningar i landet är detta en av de största patientgrupperna. Det förefaller rimligt att riksdag/regering utreder det akuta uppdraget, där man också inkluderar akutkliniker med akutläkare. En koncentration av akutuppdraget har potential att inte bara spara pengar men också rädda ytterligare liv.