Mödrahälsovården har i uppdrag att informera om fosterdiagnostiska metoder. De vanligaste metoderna är ultraljudsundersökning vecka 17–19 samt kombinerat ultraljud och blodprov (KUB). Informationen ska vara likvärdig och begriplig för alla och beskriva risker [1-3].

Sedan några år finns en informationsfilm om fosterdiagnostik på webbplatsen 1177. Filmen utvärderades vetenskapligt innan den publicerades [4-6]. Om filmen visas tidigt i graviditeten förbättras kvinnornas möjlighet att göra ett informerat val om KUB [4] medan andelen som gör ett informerat val om ultraljudsundersökning inte påverkas eftersom många redan har goda kunskaper om den metoden [5]. Av resultaten framgår att filmen ökar kvinnornas oro på kort sikt men påverkar inte deras oro på lång sikt [6].

Kliniska studier som inkluderar kvinnor med utländsk härkomst efterfrågas ofta, men är svåra att genomföra. Att få ta del av icke svensktalande  kvinnors erfarenheter och upplevelser ger ökad kunskap om kulturella skillnader och möjliggör individuellt anpassad information. Enkäten som användes till den svenska studien [4] översattes därför till arabiska och fem barnmorskemottagningar i Stockholmsområdet med en relativt hög andel arabisktalande gravida valdes ut för att rekrytera kvinnor. Men nästan inga kvinnor rekryterades till studien, och för att förstå varför riktades en särskild enkät till barnmorskorna vid dessa mottagningar. Barnmorskorna fick beskriva sina svårigheter med att informera och rekrytera kvinnor med utländsk bakgrund.

Bemötande inom hälso- och sjukvården bör ske utifrån individens värderingar och behov. Därmed krävs kunskap om andra kulturer [7]. Information om fosterdiagnostik ska möjliggöra ett informerat val. Dåliga grundkunskaper, låg utbildningsnivå och behov av tolk gjorde det svårt att förklara syftet med studien för kvinnorna och en del hade svårt att lämna skriftligt medgivande. Många barnmorskor hade också en pressad arbetssituation med krav på intäkter. Det är inte lönsamt att lägga tid på forskning och utveckling med dagens ersättningssystem.

En stor del av mödrahälsovårdens interventioner görs rutinmässigt. Fosterdiagnostiken är unik eftersom det är kvinnorna själva som tar ställning. Tidigare svenska studier [4, 5] visar att 60–80 procent gör ett informerat val. Sannolikt är andelen betydligt lägre hos kvinnor med utländsk härkomst. Många kvinnor rådgör med sin partner inför beslutet [8], och bland muslimska kvinnor har mannen, klanen eller imamen vanligtvis en viktig roll i beslut kring reproduktion.

Svårigheten att genomföra kliniska studier som inkluderar kvinnor från andra länder kan göra studierna normativa endast för svensktalande kvinnor. Barnmorskorna hade svårt att informera arabiskspråkiga kvinnor trots att studieupplägget var relativt enkelt. Hur går det då att informera om komplexa fosterundersökningar? Mödrahälsovården har i uppdrag att informera alla kvinnor, men finns det resurser för att genomföra uppdraget?