Det råder en allt hårdare konkurrens om forskningsanslag i Sverige och många andra länder. Antalet forskare ökar och satsningar på »excellens« gör att ett fåtal forskare får stora anslag trots att det är känt att det är ineffektivt att satsa mycket på några få [1]. Mycket stor vikt läggs vid impaktfaktorer på de tidskrifter forskarna publicerat sig i och på hur många citeringar artiklar får i snitt (h-index).

Redaktörer och förlag strävar efter hög impaktfaktor. Man tar gärna in artiklar från »heta« forskningsområden och artiklar med spektakulära fynd. Välgjorda studier med resultat som motsäger tidigare spektakulära artiklar vill man inte publicera, då de kan visa att granskningsprocessen fallerat. Sådana artiklar citeras också i betydligt mindre omfattning. Som aktuellt exempel har Paolo Macchiarini, som fällts för forskningsfusk, h-index 39 medan den världsledande experten inom samma fält, Pierre Delaere, har h-index 21.

Min erfarenhet är att forskare många gånger gör experiment man läst om i vetenskapliga artiklar, men misslyckas med att upprepa dem. Är utfallet negativt försöker man oftast inte göra en mer fullständig studie eller få resultaten publicerade. Negativa resultat är svåra att få publicerade och har lågt eller inget meritvärde för tjänster eller forskningsanslag. Är resultaten viktiga kommer flera forskare att försöka upprepa dem – och förbruka tid och pengar till ingen nytta. I värsta fall kan patienter få fel behandling eller stora summor förslösas på kommersiella satsningar som är dömda att misslyckas.

Att resultat inte går att reproducera kan ha många orsaker, till exempel föroreningar i reagens, för dåliga eller bristfälliga kontrollexperiment, omedveten selektion av bildutsnitt, felaktig användning av statistik, felräkning, för små material och slumpen. Även medveten manipulation och fabrikation av data förekommer. Forskare som publicerats i prestigetidskrifter får anslag och tjänster, och artiklarna används ibland för marknadsföring av läkemedel eller medicintekniska produkter även om resultaten är felaktiga. Vetenskapens framgång hänger till stor del på förmågan att rensa ut det felaktiga. Försök att reproducera andras resultat bör uppmuntras och belönas [2].  

Forskning som inte går att reproducera av andra oberoende forskare är av dålig kvalitet. Är ett stort fynd riktigt ger det upphov till en flod av artiklar – om inte kan man misstänka att det är felaktigt. Forskare måste förstås få ha fel och dra felaktiga slutsatser, förutsatt att de följt god forskningssed, haft ärligt uppsåt och är öppna för att korrigera. Men om experiment inte gått att reproducera är det författarnas skyldighet att korrigera sin artikel och, om felen påverkar slutsatsernas giltighet, dra tillbaka den. Om så inte sker är det universitetets skyldighet att kräva att tidskriften gör det.

Enligt etiska riktlinjer för publicering [3] ska redaktörer dra tillbaka artiklar om fynden visar sig vara uppenbart otillförlitliga, oavsett om det beror på fusk eller ett ärligt misstag. Tyvärr finns flera exempel på att redaktörer varit både ovilliga och senfärdiga med att dra tillbaka artiklar.

De allra flesta forskare är hederliga, men de som fuskar måste riskera avskräckande straff. Att med hjälp av fusk söka och få anslag och tjänster är bedrägeri eller försök till bedrägeri och bör bestraffas. Så har skett i USA, men såvitt jag vet aldrig i Sverige.

Inte bara forskningen utan också dess finansieringsmodeller bör vara evidensbaserade. Ett anslagssystem som inte belönar publikation av sensationella fynd innan de visat sig vara korrekta och reproducerbara, och en publiceringskultur där reproduktionsstudier ges utrymme oavsett utfall, skulle möjliggöra ett forskarsamhälle där de resultat som rapporteras verkligen prövas öppet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.