Individens beslutsrätt vid livets slut är reglerad i lag. Inom ett område är den dock allvarligt inskränkt. I dag saknas lagstadgad rätt att i förväg bestämma om behandling av sjukdom vid livets slut. Detta kräver en förändring.

Schweiz, Nederländerna, Belgien och delstaterna Oregon och Washington i USA har infört rätten att – om individen är vid sina sinnens fulla bruk – besluta och genomföra sin egen död vid svåra, ofördragliga, kroniska tillstånd. Detta har diskuterats i Läkartidningen [1].

Eutanasidebatten har dock främst gällt huruvida man ska tillåta rättskapabla människor att ta sitt eget liv med hjälp av sjukvården (aktiv eutanasi). En helt annan situation föreligger vid långt gången demens. Då är individen inte längre rättskapabel och kan inte uttrycka sin vilja.

Att i förväg kunna ge instruktioner om sin död i händelse av svår demens har inte diskuterats tillräckligt. Detta bör vara varje individs rättighet och kan på sin höjd leda till passiv eutanasi.

De flesta människor värnar om sin integritet. Diskussioner kring livets slut resulterar ofta i att människor förklarar att de inte vill bli institutionaliserade och beroende av andra i händelse av djup demenssjukdom. Man vill inte bli en börda.

Fördelarna med förslaget är uppenbara. Vid en pneumoni skulle antibiotika inte sättas in, enbart palliativ behandling. Anhöriga och vårdpersonal skulle veta vad patienten beslutat och inga ifrågasättanden skulle behöva uppkomma. Framför allt skulle man hörsamma individens uttalade vilja.

Nackdelarna är svårare att definiera. För läkaren är det svårt att avstå från en indicerad behandling. Om patienten är vid sina sinnens fulla bruk måste läkaren respektera en vägran att ta emot antibiotika, men ska ett beslut som tagits flera år tidigare respekteras? Kan man vara säker på att personen inte ändrat sig? Jag kan inte se att förtroendet för sjukvården skulle minska om vi respekterar individens önskan – snarare tvärtom, om det sker öppet och i dialog med anhöriga. En diskussion är förstås nödvändig kring detaljfrågor [2, 3]. Ett säkerhetssystem – som att kräva en vänteperiod för att bekräfta beslutet – kan behövas. 

Många har erfarenhet av dementa och svårt sjuka släktingar som behandlats till fortsatt djupt demens. Flera pensionärsföreningar har upprättat förslag till dokument. Det torde inte vara svårt att få gehör för en lag hos allmänheten. Jag har själv samrått med anhöriga och gett instruktioner – som visserligen inte är juridiskt bindande – och skulle se det som ett svek av en kollega om jag skulle påtvingas en behandling som hotar att förlänga mitt liv.

Individen har rätt att i testamente besluta om sin egendom efter livets slut och i förväg fatta beslut om organdonation. Vi bör införa en rätt att ge instruktioner om att livsförlängande behandling av andra livshotande sjukdomar inte får sättas in vid svår demens.