Kvalitetsregister – en skatt som bör komma fler till glädje

Kvalitetsregister fyller en viktig funktion i sjukvården. De är nödvändiga för att mäta resultat i förhållande till andra, liksom förändring av egna resultat över tid och därigenom granska vårdens kvalitet och säkerhet. För att bedriva ett systematiskt förbättringsarbete på landets kliniker behövs struktur och budgetering för att ta till vara de lärdomar som kan dras från registrens data. 

Enligt organisationen Nationella kvalitetsregister har Sveriges Kommuner och landsting (SKL) tillsammans med staten satsat cirka 1,5 miljarder kronor under fem år (2012–2016) [1] för vidareutveckling av de nationella kvalitetsregistren. Ambitionen är bättre datakvalitet och analyser, bättre tillgänglighet för forskning och patienter, förbättrad jämlikhet i vården, bättre samordning av IT-stöd och integration med vårddokumentation, ökad patientintegritet samt att förtydliga riktlinjer för samverkan mellan registren och industrin – med andra ord att skapa ordning och höja nivån. 

Den nationella organisationen för kvalitetsregistren kan underlätta och förbättra användningen av registren, men det enskilda kvalitetsarbetet måste bedrivas på sjukhusens kliniker. Det kan anses märkligt att verksamheterna själva inte ansvarar för att redovisa sin kvalitet; samtidigt vill vi inte ha ett register per sjukhus eller landsting. 

Kvalitetsregistren är en skatt för forskare med ambitioner att publicera sig i nationella och internationella tidskrifter. Rätt använda är de naturliga medel för ökat samarbete mellan universiteten och sjukhusen. Det sker en ständig ökning av användningen av registren för forskning, vilket är mycket positivt. För att säkra forskningens kvalitet är det dock nödvändigt att verifiera registrens tillförlitlighet vad gäller införda data. 

Tillförlitligheten och kvaliteten hos registren bedöms bland annat utifrån fyra certifieringsnivåer – nivå 1–3 samt registerkandidatnivå [2]. Kraven på vad som ska uppnås är tydligt beskrivna med relevanta kriterier såsom öppenhet, organisation, förankring och täckningsgrad. Det är anmärkningsvärt att det endast i den högsta certifieringsnivån – nivå 1 – krävs att registerdatas kvalitet är validerad. 

13 register uppnår certifieringsnivå 1, 29 register uppnår nivå 2, 54 register nivå 3 och 12 register har hittills uppnått registerkandidatnivå. De ekonomiska medlen baseras på registrets bedömda relevans, design, kompetens och analys/återkoppling. De »största och bästa« registren får mest medel. Frågan är om detta cementerar rådande ordning eller stimulerar fler till att bli bättre. 

Den nationella satsningen har möjliggjort utökat arbete med registren, och vi ser fram emot slutrapporten under 2017. Med en samlad bild kan förhoppningsvis effektiviseringsvinster göras och dubbelarbete med krånglig dokumentering och byråkrati minimeras. Vårdens företrädare och chefer bör nu fråga sig hur de bättre kan underlätta och möjliggöra vårdens kvalitetsarbete. Det lokala kvalitetsarbetet bör inom varje sjukhus och klinik vara tydligt preciserat avseende arbetstid och resultat. En nationell rekommendation bör finnas. För patienternas skull bör vi sträva efter att de nationella kvalitetsregistren når sin fulla potential för forskning och kvalitetsarbete.

En naturlig utveckling bör vara att registren synkroniseras med journalsystemen för att möjliggöra varningssystem som flaggar för kvalitetsbrister och/eller verksamheter med hög risk innan det får konsekvenser.