Apropå! Stamning kan botas effektivt med KBT – gärna via Skype

Att utan någon djupare kunskap uttala sig kategoriskt om orsaken till stamning är beklämmande. För det första är detta patienter som läkare varken bör eller ska diagnostisera och behandla. För det andra finns det ingenting i den nuvarande forskningen som tyder på det du skriver att stamning är ett ett form av inlärt beteende. Det är sant att många barn i 3-4 årsåldern har korta perioder av ökat "onormalt oflyt" och att majoriteten av dessa barn inte fortsätter att stamma upp till vuxen ålder. Men att de som fortsätter göra detta skulle göra så pågrund av ett inlärt förstärkt beteende är en gammal tanke som forskningen inte stödjer. Snarare visar stamningsforskning att stamning är ett multifaktoriellt fenomen där flera faktorer spelar roll. Även om forskningen inte har kunnat klargöra exakta mekanismer, vilket kanske inte heller är möjligt då talfunktionen är en extremt komplex process, finns det starka stöd för att stamning har en neurologisk grundorsak. Med detta sagt kan KBT-liknande behandling, något som Logopeder som är den profession som arbetar med stamning redan arbetar med idag, vara en viktig del i stamningsbehandlingen. Det är viktigt att minska stamningens påverkan på individen och precis som många andra funktionsnedsättningar kan leda till skam, undvikande beteende osv. Denna form behandling hjälper då också patienternas flyt och självkänsla. Men detta BOTAR inte patienten och själva tanken att stamning är något man botar som en förkylning är djupt felaktig. Majoriteten av personer som stammar kan öka sitt talflyt och vara så pass nöjda med sitt tal, så att stamningen inte utgör ett problem för dem. Ingen har ett fullständigt flyt i sitt tal, men för en person som stammar blir oflytet så pass påtagligt att det påverkar kommunikationsförmågan. Därför gäller det både att förändra sin syn på stamningen som någonting negativt samt ge strategier för att öka talflytet. Att som du gör sprida felaktig forskningsvidrig information om stamningens orsaker och ge ogrundade mirakelkurer för att behandla sin stamning är direkt opassande. Det påverkar både bilden av stamning som fenomen och de individer som stammar. Det finns mycket mer att säga om ämnet, både gällande stamningens orsaker och behandling som dock inte får plats här.

Av de stammare jag har hjälpt, har ingen hört talas om Charles van Riper. Det skrivs inte mycket i LT om stamning och det ni studenter skriver är jättebra. Men om ni tror mer på forskare som inte har stammat än en stammare som kommer ihåg hur det var att som barn inte kunna leka med kompisar, bli skrattad åt, inte för att mobbas utan för att förvridna ansiktsuttryck såg komiska ut, tvingas ägna sig åt musik hela uppväxten, få dålig kontakt med föräldrar på grund av allvarliga skuldkänslor hos dem, hoppas på att lärarna inte skulle straffa en för att man inte kunde prata på lektionerna osv, för att sedan när denna behandling kom till Sverige, få hjälp att bli av med den på någon månad. Vad har ni då för egentligt syfte med att utbilda er till logopeder?

Stamning är en av de mest välkända talstörningarna, och för drabbade personer kan den påverka många aspekter av livet. Dr. Tomas Ekström lyfter fram Van Riper-metoden, som hjälpte honom själv med stamningen 1975. Inlägget innehåller ett stort antal kategoriska påståenden, vilka inte är i överenstämmelse med det aktuella kunskapsläget. Allmänt verkar inte Ekström ha läst vad som hänt inom forskningen sedan den tiden. Vi vill här ta upp några av problemen med texten:

• Att Van Riper-metoden skulle ha livslång effekt efter 25 minuters undervisning.
Sedan 1960-talet är Van Riper-metoden en av de mest använda stamningsmetoderna i världen, och inte minst i Sverige har den under lång tid varit dominerande (även om tillämpningen varierat). T.ex. ingår teknikerna i ett 3,5-veckors intensivt behandlingsprogram i USA, som utvärderats av Blomgren et al. (2005). Resultatet visade effekt på talrädsla och undvikanden, men 6 månader efter behandlingen kunde man inte finna någon signifikant förbättring av den hörbara stamningen. Ekström skriver att redan efter några dagars träning hörs inte stamningen, och ”inom någon månad är den avbetingad”. Om Ekström själv upplevt sådan effekt är han att gratulera, men dessvärre stämmer den alltså inte med publicerade resultat på gruppnivå.

• Att stamning skulle uppkomma genom inlärning.
Ekström beskriver en behavioristisk förklaringsmodell till stamning, där stamningen lärs in genom s.k. operant betingning. I modellen görs antagandet att stamningsbeteendet förstärks genom att man trots allt kommer framåt till slut. På sin hemsida, där Ekström också erbjuder stamningsbehandling, skriver han att stamning inte är ett neurologiskt symptom. Idag visar forskningen att i minst hälften av fallen finns det en genetisk komponent bakom stamning, och neurologiskt verkar stamning typiskt vara kopplad till en mild nedsättning av kommunikationen till premotorcortex för mun och hals i vänster hjärnhalva (Watkins, 2016). Det finns helt klart element av inlärning i utvecklingen av stamningssymptom, men att reducera stamning till en fråga om felinlärning har inte visats vara en framkomlig väg.

• Rubriken ger fel bild av artikeln, och av effekten av KBT på stamning.
Vi gissar att rubriken är satt av en rubriksättare, då den verkar ha blivit fel i förhållande till artikeln. Den metod som lyfts fram i artikeln handlar så vitt vi förstår inte alls om KBT, utan om Van Ripers taltekniker. Dock har det i rubriken tolkat som ”Stamning kan botas effektivt med KBT”. Behandling av stamning med KBT har provats i ett flertal studier, och det genomgående resultatet är att KBT kan vara effektivt för att påverka talrädsla och undvikanden, men har vanligen inte någon tydlig effekt på själva talet (se t.ex. Menzies et al, 2008). Att skriva att KBT effektivt botar stamning är helt klart felaktigt.

Per Alm, med. dr., universitetslektor vid logopedprogrammet, Inst. för neurovetenskap, Uppsala universitet
Karin Dahlin, leg. logoped, Logopedmottagningen, Västmanlands sjukhus Västerås.

Blomgren, M., Roy, N., Callister, T., & Merrill, R. M. (2005). Intensive Stuttering Modification Therapy: A Multidimensional Assessment of Treatment Outcomes. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 48(3), 509-523.
Menzies, R. G., O’Brian, S., Onslow, M., Packman, A., St Clare, T., & Block, S. (2008). An experimental clinical trial of a cognitive-behavior therapy package for chronic stuttering. Journal of Speech, Language, and Hearing Research, 51(6), 1451-1464.
Watkins, K. (2016). Differences in the Brains of People Who Stutter. The Stuttering Foundation Newsletter, www.stutteringhelp.org/differences-brains-people-who-stutter

Med all respekt för kunniga och engagerade studenter - men innan man uttalar sig kategoriskt om stamning så kanske man ska ha hunnit något längre i sin logopedkarriär än bara grundutbildningen. Kanske arbetat ett tag med stamningspatienter eller rent av disputerat inom området? Har själv samarbetat länge med skickliga logopeder kring barn med dyslexi och språkstörningar och har en känsla att behandlingsresultaten handlar lika mycket om läkekonst och fingerspetskänsla som vetenskap.

Precis som flera personer har kommenterat är en hel del saker i ovanstående text direkt fel! Det som även är beklämmande är att en läkare ger råd om tal och stamning. Det är en uppgift för en logoped!