Markörbaserad journalgranskning hittar mer än toppen av ett isberg

De skador som upptäcks inom hälso- och sjukvården utgör sannolikt toppen av ett isberg. De flesta upptäcks genom rapportering i avvikelsehanteringssystem, ansökningar till Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag (Löf) eller genom klagomål från patienter och närstående till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Ytterligare ett sätt att upptäcka skador i vården är markörbaserad journalgranskning, då man genom slumpvis utvalda vårdepisoder kan få en uppfattning om hur vanligt det är med skador inom somatisk slutenvård. Markörbaserad journalgranskning kan tjäna som en referens mot vilken antalet skador som upptäcks i de olika systemen kan ställas [1]. Utfallen i Västra Götalandsregionen kan användas som modell för en sådan uppskattning [2].

Markörbaserad journalgranskning i Västra Götalandsregionen 2013–2014 visar att cirka 25 000 skador uppkommer årligen (2,5/100 vårddygn). 1 procent av alla vårdepisoder granskades under perioden och 0,025 skador/100 vårddygn upptäcktes (1 procent av alla skador).

Under september 2012 till maj 2013 var den personalrapporterade skadefrekvensen som högst 0,12 (5 procent av uppkomna skador) [3]. Klagomål till Socialstyrelsen/IVO visade under 2013 en skadefrekvens på 0,004 (0,2 procent), och frekvensen ansökningar till Löf var 0,06 (2 procent) under 2013–2014 [4].

Totalt upptäcktes cirka 8 procent av alla skador. Cirka 60 procent av de skador som upptäcktes genom markörbaserad journalgranskning var undvikbara och 60 procent allvarliga. Av 9 000 allvarliga vårdskador årligen var 700 upptäckbara. Av dessa lex Maria-anmäldes 50 (0,6 procent av samtliga upptäckbara vårdskador). Detta betyder att resurser och gjorda prioriteringar endast resulterade i att en bråkdel av de skador som uppkom utreddes internt. Sannolikt har situationen inte förändrats väsentligt under 2014–2016.

Uppskattningarna grundar sig på verkliga utfall i de olika systemen i Västra Götalandsregionen och borde därför ge en god uppfattning om var fokus bör ligga. Systemen påvisar olika spektra av skadetyper där rapporter och klagomål har betydande bias [5].

Skadespektrum för de olika systemen är delvis olika. En mycket liten andel individuella skador upptäcks av mer än ett av systemen, vilket bland annat beror på att systemen var för sig har relativt låg känslighet. Hur många vårdskador som kan upptäckas genom klagomål direkt till vårdgivaren eller via patientnämnden är okänt, men de är sannolikt få. Högst 25 procent av klagomålen till IVO under 2013 påvisade brister, och merparten av dessa resulterade inte i en vårdskada.

Markörbaserad journalgranskning ger oss sannolikt det mest representativa utfallet av uppkomna vårdskador och därmed ett tillräckligt underlag för utredning. Det bör därför utgöra basen för ett patientsäkerhetsarbete som syftar till minskat lidande för patienterna och att resurser som kan skapa mervärde frigörs.

Metoden bör användas inom alla vårdsektorer. I dag är det även möjligt att granska psykiatrisk vuxenvård, barnsjukvård och hemsjukvård. En metodutveckling som möjliggör granskning av somatisk öppenvård, primärvård samt kommunal hälso- och sjukvård bör ske.