Just nu lanseras superdatorn Watson i sjukvården [1, 2], där den ska bistå läkare så att patienter får den på papperet mest adekvata vården. Watson ska kunna ha reda på vilken forskning och behandling som finns tillgänglig för olika sjukdomar utifrån diagnos, journal- och hälsoregisteruppgifter.

I läkarexpertisens vardag bestämmer läkemedelsbolag, ekonomisk-byråkratiska aktörer, forsknings-, mediala och andra auktoriteter synsätt och handlingsutrymme [3-5]. Forskning och behandling som står i strid med eller inte sker i enlighet med ett visst paradigm existerar då helt enkelt inte för experten inom detta paradigm. Trots att effektivare behandlingsresultat publicerats i och med andra paradigm sätts sådan behandling inte in. Vidare händer det att förslag och alternativ från närstående och andra inte ens övervägs när experten står handfallen och döden väntar för patienten.

Så vad kan Watson göra? I ljuset av det internationella forskningsfältet »science and technology studies« blir experten och datorn på sin höjd medaktörer när ett läkemedel eller en behandling tas fram [6-9]. Vi står inför problemet att tillgången till behandlingsalternativ och utformningen av Watson bottnar i hur forskning och läkekonst fungerar i praktiken på ett vardagligt plan. Där formas IT, expertis och andra aktörer jämte läkemedel och behandlingar, och alternativ sorteras ut. Och om inte redan utformningen av sökmotorer och patientjournaler utesluter alternativ så lär andra arbetsvardagliga förhållanden och tankemönster styra läkarens/expertens IT-användning och därmed bestämma urvalet.

Det är en självklar skillnad mellan läkaren/forskaren och datorn i rollen som expert. Datorer och IT kan genom instruktioner bli kvantitativt effektiva, men kan inte förstå, resonera eller agera eftersom det kräver att man upp- och genomlever situationer. Något som inte går att definiera och dessutom kräver en kropp – med allt vad det innebär av låt säga celler och så vidare – och en socialitet (socialiseringsförmåga) som tillsammans möjliggör en personlig utveckling i samspel med ett samhälles utveckling. Datorer kan inte tillägnas detta genom gränssnitt.

Ambitionen kan alltså aldrig vara att artificiell intelligens – en Watson – ska föreslå behandlingsalternativ. Watson kommer att kunna leta efter befintlig information och i bästa fall uppmärksamma användaren på konventionella behandlingsalternativ som han eller hon inte kände till och ser som relevanta. Därmed kan patienten informeras om att det finns alternativ klinisk forskning och behandling. Jag menar således inte att framtagandet av och själva behandlingen bör göras annorlunda eller bedömas av en Watson. Däremot bör patienter inte vara utlämnade åt ett specifikt paradigm. Olika aktörer måste synliggöras för patienten. Ett sätt kan vara att inrätta ett från forskar- och läkarsamhället fristående organ – sammansatt av samhällsexperter/sociologer/filosofer eller patient-/medborgarombud – och en modifierad Watson i patientens tjänst.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.