Under mina nära 40 år som läkare inom akut- och hjärtsjukvård har jag lärt mig att man måste vara ytterst noggrann när det gäller att bedöma om en person är vid liv eller inte. Detta kan te sig som en självklarhet, men misstag kan inträffa.

Jag råkade som ung underläkare ut för en unik händelse, som jag som klinisk lärare förmedlat till studenter som ett varnande exempel på hur svårt det kan vara att säkert fastställa att en person är död. Jag var jour på akuten vid en medicinklinik en kall höstkväll på 1970-talet. Vid 23-tiden bad en sköterska mig att gå ut för att konstatera ett dödsfall.

En ung man låg insvept i ett plastskynke i en likbil. Han hade hämtats på ett hotell i centrala Stockholm där ambulanspersonal och två erfarna kriminalare förklarat mannen död (ingen andning, likstelhet, begynnande likfläckar etc). Vid yttre besiktning fann jag också flera tecken på att han var död. Medan jag funderade över varför den unge mannen dött tog jag upp mitt stetoskop och lyssnade på hjärtat. Efter cirka 10 sekunder hörde jag ett kluckande ljud. Efter ytterligare 15 sekunder hördes det på nytt.

Trots protester från likbilens besättning tog jag beslut om att ta in mannen på akutrummet där hjärt–lungräddning inleddes. EKG visade relativt normala QRS-komplex med en frekvens på 6 slag/min. Tio minuter senare visade EKG regelbunden sinusrytm med en frekvens på 50 slag/min. Ingen egenandning noterades. Jag informerade jourhavande läkare på intensivvårdsavdelningen om situationen, men eftersom det bara fanns en respirator ledig var jag tvungen att ringa bakjouren för att höra om jag fick belägga den – trots att personen med största sannolikhet var hjärndöd. Efter lång tvekan fick jag lägga in patienten.

Tidigt nästa morgon blev jag uppringd av chefen på intensiven, som ifrågasatte mitt beslut. Man hade tagit ett EEG som varit helt isoelektriskt. Patienten bedömdes vara hjärndöd, men på eftermiddagen hände något märkligt. Ett nytt EEG tydde på elektrisk aktivitet och patienten visade tecken på att ta egna andetag. Nästa morgon hade mannen god egenandning och kopplades bort från respiratorn. Senare samma dag var han vid fullt medvetande och svarade på tilltal. EEG visade normal aktivitet, och dagen efter flyttades han till vårdavdelning. Han skrevs ut två dagar senare till en psykiatrisk klinik. Mannen fullföljde sedermera akademiska studier och var för några år sedan vid god hälsa.

Vad hade hänt? Patientens tillstånd berodde på barbiturat- och diazepamförgiftning i kombination med nedkylning [1]. Fallet belyser vikten av att vara ytterst noggrann när man bedömer om död föreligger eller inte. Händelsen ledde till att det i instruktioner för ambulanspersonal och polis skrevs in: »Varje till synes livlös person skall skyndsamt föras till närmaste sjukhus för bedömning av läkare.«