Jag började arbeta inom psykiatrin för tjugotalet år sedan, vilket sammanföll med evidensparadigmets intåg, med krav på bevisat effektiva behandlingar. Ambitionen att den vård vi ger ska hjälpa patienterna är förstås god. Problemet är hur vetenskapligt stöd har kommit att definieras.

Den enda forskning som räknas i evidensparadigmet är randomiserade kontrollerade studier (RCT) som jämfört en behandling med någon form av kontroll vid en specifik psykiatrisk diagnos. Problemet är att denna avgränsning inte tar hänsyn till vad studier av psykoterapier i verkligheten visar eller vad forskning hittills visat om vad som gör att psykoterapi har effekt.

Omkring år 2000 började evidensparadigmets förespråkare driva tesen att evidensbaserade psykoterapimetoder skulle leda till bättre resultat. I Sverige uttrycktes detta i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för behandling av depression och ångest 2010 och i den statliga rehabiliteringsgarantin. Båda förordar KBT framför andra terapiformer. 

I England inleddes 2008 en satsning på evidensbaserade psykologiska behandlingar inom IAPT-programmet (Improving access to psychological therapies). I praktiken en massiv satsning på KBT. Krav ställdes på att alla patienter skulle göra en symtomskattning vid varje besök, vilket gör att vi nu kan följa hundratusentals patienter som fått psykoterapi. Flertalet hade fått KBT men åtskilliga tusen hade fått psykodynamisk psykoterapi och interpersonell terapi.

I Sverige konstaterade Riksrevisionen 2015 [1] att rehabiliteringsgarantins fokus på specifika behandlingsmetoder utan krav på vare sig hög kompetens hos utövaren eller på systematisk utvärdering inte lett till att fler personer kommit ut i arbete.  

I England visar resultaten att skillnaderna mellan etablerade metoder är små eller obefintliga, samtidigt som det finns stora skillnader mellan olika mottagningar. I en rapport 2016 var psykodynamisk psykoterapi och KBT lika bra vid behandling av både ångest och depression [2], och i en rapport 2015 [3] hade bästa enhet 69,4 procent återställda patienter jämfört med 18,8 procent vid den sämsta enheten. Införandet av evidensbaserade metoder gav varken färre sjukskrivna eller fler återställda.

Det tråkiga är att psykoterapiforskningen redan visat att det inte skulle fungera. Orsaken är att man inte tagit hänsyn till att skillnader mellan olika psykoterapimetoder visats vara små eller obefintliga medan skillnader mellan olika behandlare är stora för de breda diagnosgrupperna med ångest, depression och personlighetsrelaterad problematik [3].

Två psykoterapiforskare med KBT-bakgrund sammanfattar forskningsläget med att den balanserade evidensen indikerar att det är osannolikt att KBT är mer effektivt än andra psykoterapiformer och att detta troligtvis gäller för psykopatologi generellt och för många specifika störningar [4]. När man driver tesen att mer evidensbaserade metoder ska leda till bättre vård gör man detta trots att varken kontrollerade studier eller verkligheten ger stöd för det.

Om resultat från den bredare psykoterapiforskningen använts hade vi för flera år sedan kunnat lägga pengarna på att till exempel öka tillgången till psykoterapi och utveckla nationella utvärderingssystem inom psykiatrin. Då hade vi också gjort skillnad för dem som behöver psykologisk hjälp. Förhoppningsvis kan vi nu lära av tidigare misstag och inte gå fram med ineffektiva riktlinjer.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.