Det har nyligen lanserats ett p-piller där kvinnan kontinuerligt ska ta en tablett dagligen under ett par månaders tid för att sedan blöda under några dagar. Jämfört med traditionella p-piller (och för den delen spontana cykler) reduceras antalet episoder med blödning från 13 till 3–4 per år.
När p-piller introducerades för drygt 50 år sedan fanns tanken att man skulle ta sina piller under längre tid än 21 dagar just för att minimera antalet mensperioder. Till slut tänkte man dock att detta skulle avskräcka många kvinnor som skulle tycka att det vore onaturligt att blöda så sällan. Den åsikten var antagligen vid den tidpunkten välgrundad. Det fanns även inom professionen en del uppfattningar om p-piller som vi i dag ler åt. Till exempel var det kutym under min specialistutbildning i början av 1980-talet att uppmana kvinnorna till en månads p-pillerstopp varje år för att se att den spontana mensen kom.
Många kvinnor har uppfattningen att mens behövs för att rena kroppen, och vi gynekologer är antagligen inte tillräckligt pedagogiska när vi hävdar att frihet från blödning kan vara positivt för såväl livskvaliteten och blodvärdet som för ekonomin. Utan att gå in på elementär endokrinologi kan vi konstatera att mens är ett kvitto på att ingen graviditet inträffat i denna cykel. För de kvinnor som inte försöker bli gravida är det bättre att inte blöda.
Lanseringen av ett p-piller som ska tas under månader i sträck är en naturlig följd av att gynekologer de senaste åren uppmanat patienter att ta sina p-piller kontinuerligt – utan uppehåll – tills en blödning uppkommer, och då göra uppehåll under en vecka. Att vi väntat så länge är underligt eftersom kvinnliga gynekologer i decennier gjort just detta. Dessutom har en del kvinnor märkt att så kallade minipiller (enbart gestagen) ibland ger total avsaknad av mens. Även den gestageninnehållande spiralen har varit betydelsefull i accepterandet av att total blödningsfrihet i åratal medför ett bekvämare liv med positiva hälsoeffekter.
Förutom hormoner finns även mindre kirurgiska ingrepp där livmoderns slemhinna förstörs i syfte att minimera mensen. Under ungefär hundra års tid – innan ovan nämnda metoder såg dagens ljus – var hysterektomi den enda utvägen att hjälpa kvinnor med riklig mens. Följdriktigt har andelen hysterektomier mer än halverats i Sverige under de senaste decennierna.
