Ersättning vid arbetsskada är en del av socialförsäkringen för att trygga inkomst vid skada men också en skadeståndsersättning. Arbetsskadeersättningen från socialförsäkringen och avtalade försäkringar gör att man i de allra flesta fall slipper skadeståndsprocesser i Sverige.

Försäkringskassans handläggning av arbetsskadeförsäkringen har i flera statliga utredningar visat på brister, till exempel gällande könsneutralitet. I en ny statlig utredning (SOU 2017:25) [1] föreslås därför åtgärder för att förbättra handläggningen, bland annat genom att ge försäkringsmedicinska rådgivare ett stort ansvar för utredningarna och införa en form av beslutsstöd. Dessa förslag anser vi har påtagliga brister.

Utredningen utgår från att det är den försäkringsmedicinska rådgivaren som ska ha kunskap att själv avgöra vad som är en arbetsskada i ett enskilt ärende. Vi menar att Försäkringskassan i stället ska ha tillräcklig kunskap för att avgöra om de olika intyg som finns är tillräckliga för att avgöra ärendet. Försäkringskassan har en utredningsskyldighet enligt lag, och är underlagen otillräckliga kan andra intyg inhämtas. Kunskapen om olika faktorers skadlighet är så omfattande att det är orimligt att tro att enskilda försäkringsmedicinska rådgivare klarar att ta fram tillräckligt bra underlag även om de har specialutbildning. Det rättsliga kravet på fri bevisvärdering innebär därtill att Försäkringskassan måste ta hänsyn till alla intyg som den försäkrade kommer med. En skadad som gått till en specialist och fått intyg kommer sannolikt att ha större chans att få sin skada godkänd. Det är därför viktigt att Försäkringskassan vid behov kompletterar en utredning för att handläggningen ska bli jämställd och rättssäker.

De flesta länder har dels listor över skador som kan godkännas, dels ofta möjlighet att pröva skador som inte finns på listan, men då ligger en större bevisbörda på den skadade. Utredningen menar att det inte är önskvärt med en lista därför att den skulle bli för normerande. Men samtidigt föreslås förteckningar av skadliga faktorer respektive mått på exponeringar som ska anpassas till den försäkringsmedicinska rådgivarens behov.

När man ska pröva om en sjukdom är en arbetsskada behöver man ta ställning till om faktorn kan orsaka skadan och om det finns övervägande skäl att anta att den aktuella skadan orsakats av faktorn. Knäliggande kan orsaka artros, men man måste också ta ställning till hur mycket man ska ha varit knäliggande innan det anses vara en arbetsskada. Det finns många kunskapsöversikter/listor över skadliga faktorer, och utredningen vill skapa ytterligare »konsensusdokument« via Socialstyrelsen. Det finns till exempel ca 500 kemiska ämnen på gränsvärdeslistan, antalet fysiska belastningar på olika kroppsdelar kan göras lång liksom olika psykiska påfrestningar, och kunskapen förändras över tid. Genom att skapa konsensusdokument så skapas i praktiken en lista.

Frågan hur mycket man ska ha varit exponerad innan skadan kan godkännas är ofta mer komplicerad. Där menar utredningen att Försäkringskassan »bör ges i uppdrag att sammanställa en förteckning med exempel på kvantitativa mått av olika exponeringsfaktorers omfattning, intensitet och varaktighet som kan utgöra skadlig inverkan utifrån evidensbaserade data om exponering«. Man för ett resonemang om att dessa mått »var för sig« inte utgör vetenskapligt belagd kunskap av sådan säkerhet att de kan tillmätas vetenskapligt evidensvärde. Sedan menar man att dessa »mått« ska förtecknas och sammanställas för att vara ett stöd för bedömning och beslut om arbetsskada (sidan 197). På så sätt skapas ytterligare en lista som vi anser kommer att ha mycket låg transparens.

Dessa förteckningar kommer i praktiken att fungera som två listor eller beslutsstöd, vilka riskerar att bli starkt normerande då försäkringsmedicinsk rådgivare saknar kompetens att göra avsteg från dem. Vi menar att beslutsstöden, kombinerat med att huvuddelen av utredningen sker hos Försäkringskassan, kan leda till bristande rättssäkerhet. De skadade kommer vid avslag att uppleva att motparten (Försäkringskassan), som utrett skadan, gör vad den kan för att slippa betala ut ersättning.