Det gläder mig att Harriet Wallberg visar intresse för min pjäs »Stark som en räv« [1]. Jag måste dock besvara några av hennes påståenden.

Jag skrev två utförliga debattartiklar i Dagens Nyheter i november 2008 [2, 3] då Harriet Wallberg var rektor på Karolinska institutet (KI). Jag tog upp att det på KI fanns en tradition av att på förhand göra upp professorsanställningar där man struntade i vem av de sökande som var mest meriterad, och där de omfattande och tidsödande rekryteringsprocesserna bara blev ett sätt att undkomma då gällande lagstiftning. Det är bland annat detta som gör autonomireformen så upprörande. Den gjorde nämligen detta agerande lagligt.

Dåvarande högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg reagerade inte på de avslöjanden som jag presenterade i mina debattartiklar 2008. Inget gjordes för att värna och förbättra den sköra lagstiftning som fanns – i stället lagstiftades all demokrati och meritokrati bort från universitet och högskolor samtidigt som jakten på excellens uppmuntrades.

Paolo Macchiarini anställdes i december 2010. Den 1 januari 2011 började autonomireformen formellt att gälla. Men på KI var den sedan länge i praktiken genomförd när det gällde anställningar av professorer, vilket jag visat i mina debattartiklar. Att göra en anmälan till Överklagandenämnden för högskolan i Macchiarinifallet skulle bli verkningslöst då den nya lagen trädde i kraft bara några veckor efter att han anställts. De kraftiga varningar som kom från flera utländska professorer behövde man således inte bry sig om.

Det stämmer att man även innan autonomireformen kunde anställa gästprofessorer utan sakkunniggranskning. Men i de fallen bör man vara extra noggrann med att kontrollera personens bakgrund och referenser. Det är obegripligt att Karolinska institutet inte gjorde det. Att KI sedan ignorerade den externa utredaren Bengt Gerdins granskning om vetenskaplig ohederlighet är en direkt effekt av autonomireformen.