Johnny Ludvigsson kritiserar i en debattartikel i Läkartidningen [1] mitt handlande i en extremt svår etisk, medicinsk och juridisk situation som jag intervjuats om i Sveriges Television.

När jag fick frågan om att medverka i ett reportage i SVT om ett tillfälle då jag blivit ställd inför en sen abort där ett barn fötts vecka 22 svarade jag efter viss tvekan ja. Jag hoppades kunna bidra till en nyanserad diskussion med målet att vi får tydliga rutiner för sena aborter som är bra för alla inblandade.

Jag vill aldrig hamna i ett liknande dilemma igen.

Inget jag gjorde i den aktuella situationen handlar om en önskan att vara hjälte, göra forskningsgenombrott eller något annat spekulativt. Min ståndpunkt är att prematurvård och aborter ska hållas isär och att kvinnor ska känna sig säkra på att abort är abort.

När jag kallades till förlossningen av barnmorska vid en abort i vecka 22+2 utgick mitt ställningstagande – att barnets rätt till akut behandling gick först – från följande djupt etiskt grundade fakta:

  • Barnets vitalitet samt min kunskap och erfarenhet av att ha arbetat 22 år som specialist i neonatologi på Mälarsjukhuset Eskilstuna samt Akademiska sjukhuset Uppsala. I detta ingår vetskapen att >40 procent av alla barn födda vecka 22 i Sverige under åren 2008–2015 överlevt till utskrivning. Förvisso har många någon form av funktionsbegränsning, men majoriteten kommer att gå i vanlig skola och ha ett värdigt liv.
  • Svensk folkbokföringslag [2]: man är ett barn om man föds, död eller levande, från och med vecka 22+0.
  • FN:s barnkonvention, som blir svensk lag 1 januari 2018 [3], främst § 6: »Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet och skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.«
  • Prioriteringspropositionen punkt 1 och 2, antagen av Sveriges riksdag [4], det vill säga människovärdesprincipen samt behovs- och solidaritetsprincipen.
  • Det konsensusdokument som 2016 upprättades i samarbete mellan svenska neonatologer och obstetriker/gynekologer och som står på solid legal och etisk grund [5]. Etik och barnets rätt är starkt förenliga, och här rekommenderas bland annat att neonatolog ska närvara vid förlossning vecka 22 och att akut HLR övervägs. Vidare skrivs: »Ett barn fött nära viabilitetsgränsen har ett akut, livshotande tillstånd som ofta kan behandlas framgångsrikt. Det är omöjligt att direkt efter förlossningen göra en säker prognos avseende chansen för överlevnad och risken för framtida men. Grundinställningen bör därför vara ett initialt aktivt förhållningssätt såvida det inte är helt uppenbart att vårdinsatser är utsiktslösa och man bör i den mån det är möjligt ta hänsyn till föräldrarnas synpunkter.«

Johnny Ludvigsson skriver att jag sätter lag och konventionsbeslut i första rummet och han lägger sitt eget etiska ställningstagande på mitt agerande. Han menar att jag borde låta den etiska kompassen styra handlandet i den akuta situationen. Innebörden är att jag ska sätta mig över lagen och passivt låta barnet dö.

Jag visste att kvinnan valt att göra abort, något jag fullt ut respekterar och värnar om. Men jag bedömde att det inte ur någon medicinskt tillämpbar etisk aspekt kunde uppväga att det barn som jag hade framför mig skulle få en möjlighet till den behandling ett extremt för tidigt fött barn har rätt till.