Fem riksdagsledamöter (S) från olika utskott (inga där sjukvårdsfrågor diskuteras) skriver i en motion till riksdagen [1] att de vill se förbättrad kunskap om och behandling av sköldkörtelsjukdomar, och att »sjukvårdens bristande kunskap … ofta leder till feldiagnostisering och föråldrade behandlingsmetoder«.
Vidare anges att patienter med sköldkörtelsjukdom (cirka 500 000 individer i Sverige) nästan uteslutande behandlas i primärvården där kunskapsläget anges som bristfälligt. Riksdagsledamöterna menar att patientgruppen ofta feldiagnostiseras, och får ångest och depressionsdiagnoser. De förstår inte att läkare tänker differentialdiagnostiskt och att en enskild patient kan ha flera sjukdomar.
I motsats till Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) [2] anser motionärerna att vi ska behandla patienter med »Liotyronin (T3) … eller NDT (Natural Desiccated Thyroid, som innehåller T4, T3, T2, T1 och T0 och fås genom licens av Läkemedelsverket)«.
Det är häpnadsväckande att okritiskt »tyckande« får förekomma i riksdagen utan att vetenskapligt underlag presenteras och i avsaknad av medicinsk kunskap. Riksdagen kan komma att debattera alternativ medicinsk behandling där det vetenskapliga underlaget är bristfälligt. Författarna förordar att läkemedel som saknar vetenskapligt fördelaktiga och säkra resultat ska användas på bred front, och skriver att patienter tvingas köpa preparat med sköldkörtelhormon på nätet eftersom vården sällan tillhandahåller dem.
Vad finns det då för underlag för motionen? Jo, Sköldkörtelförbundet har i en ovetenskaplig undersökning bland drygt 2 700 medlemmar med hypotyreos visat att cirka 80 procent har kvarstående symtom efter standardbehandling med tyroxin (Levaxin). Omräknat till hela riket med extrapolering kan detta, enligt våra fem folkvalda, innebära att 360 000 patienter har kraftiga kvarstående symtom med eventuell långtidssjukskrivning som följd. I undersökningen kunde vem som helst ange sina svar på en sida på nätet. Mindre än 1 procent av de patienter som har läkemedel förskrivna har svarat på enkäten. Om man kan svara flera gånger är oklart, selektion saknas och resultaten är därför otolkbara.
Enligt motionen är vi endokrinologer gamla och sällsynta. Därför vill riksdagsledamöterna höja vår attraktionskraft, men skriver även: »Det är också angeläget att utvärdera om dagens sköldkörtelvård bedrivs med tillräckligt vetenskapligt underlag« – ett svepande yttrande som visar att de helt bortser från den evidens och konsensus som finns. Om internationella/nationella rekommendationer är så ovetenskapliga som riksdagsledamöterna påstår vill vi gärna se det vetenskapliga underlaget till deras rekommendationer, eller rättare sagt underlag från de föreningar de okritiskt är lobbyister för.
Läkare strävar – oavsett specialitet – alltid efter att diagnostisera och behandla patienter med läkemedel som är väl beprövade och förenade med god och säker effekt. Mångårig erfarenhet och studier har lärt oss att de flesta patienter med diagnostiserad och behandlad sköldkörtelsjukdom mår bra, samt att man kan vara frisk med samtidig ohälsa liksom sjuk med bibehållen hälsa.
Det är med förvåning vi – två endokrinologer med mångårig klinisk och vetenskaplig erfarenhet som börjar bli medelålders – läst riksdagsmotionen. Liksom våra kollegor inom endokrinologi och allmänmedicin ägnar vi mycket tid åt att följa aktuella vetenskapliga studier som rör sköldkörtelsjukdomar och dess behandlingar, samt åt att ta hand om våra patienter på bästa sätt enligt svensk lagstiftning och vetenskapliga rekommendationer.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Referenser
- Motion till riksdagen 2017/18:2214. Förbättrad kunskap om och behandling av sköldkörtelsjukdomar.
- Behandling med en kombination av syntetiska sköldkörtelhormoner (T4 + T3) alternativt sköldkörtelextrakt vid hypotyreos. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2013.
I patientgruppen ”välbehandlad hypotyreos” finns en del patienter som har kvarstående sjukdomskänsla vilken upplevs som orsakad av hypotyreosen. De har dock normala laboratorievärden.
Dessa patienter kommer sällan till endokrinologer eftersom laboratorievärdena är normala. De går till sin allmänläkare och får där veta att ”allt är väl” (laboratorievärdena är normala).
Hur många dessa patienter egentligen är, eller varför de känner sig sjuka är inte Sköldkörtelföreningens sak att vetenskapligt reda ut. Författarnas kritik slår fel på denna punkt. Intresseorganisationen pekar ut problemet, politiker tar upp frågan (eftersom experterna inte upplevs göra det).
Det finns praktiska erfarenheter av att några av dessa patienter blir förbättrade av tillägg av trijodthyronin till levaxin eller av att byta till naturligt sköldkörtelextrakt. Detta extrakt är standardiserat och används i många länder som har högt utvecklat medicinskt säkerhetstänkande, exempelvis USA. Inget hokus-pokus. Det är rimligt att svenska patienter också får möjlighet att prova dessa mediciner.
Svenska officiella rekommendationer avråder emellertid både från trijodtyronin-tillägg och naturligt tyreoideapreparat trots att det i enstaka fall fungerar väl. Porcint tyreoideapreparat fås i Sverige bara på licens. Med denna negativa attityd ”ovanifrån” finns inte en realistisk möjlighet (eller kunskapsnivå, och erfarenhet) hos allmänläkare att låta enstaka patienter prova om någon förbättring av tillståndet uppnås genom att byta eller ändra medicin.
Det är patienten som ska behandlas, inte laboratorieprovet.
Faktum kvarstår:
Många behandlade hypotyreospatienter mår inte bra. Enligt en aktuell review från Chicago(1) har 10 till 15 procent av patienter med hypothyreos kvarstående symptom trots adekvat tyroxinbehandling. Bland 100 000 svenska patienter med hypotyreos motsvarar det många som ej upplever sig bra efter behandling.
Rådet till allmänläkarna när tyroxinbehandlingen inte har lett till full hälsa är i dag endast att leta efter andra diagnoser. Officiella rekommendationer avråder från behandling med trijodthyronin som tillägg, eller byte till standardiserat tyroideaextrakt. Trots detta fungerar denna behandlingstyp bra för vissa patienter(1).
Är det rätt att dölja att det finns enstaka patienter som blir bra efter medicinändring?
Är det fel att kräva utredning och utbildning? Det rör sig om många patienter. Eller menar du att Riksdagen inte ska diskutera en hälsofråga som har fallit mellan specialisternas och allmänläkarnas stolar?
PS. Du vet säkert att röntgenläkare inte bestämmer behandlingen av patienten. Det avgör den behandlande läkaren i samråd med patienten. Som Du så riktigt noterar ska man behandla patienten, inte röntgenbilden.
Referens: 1. McAninch E A., Bianco A C: The history and future treatment of hypothyroidism. Ann Intern Med 2016; 164:50-56
