Det krävs många förändringar på våra sjukhus för att få bukt med utlokaliseringen av patienter, vilken uppges kosta samhället i storleksordningen 9 miljarder kronor om året enbart i vårdskador [1]. Sjukvården måste ha ledare och chefer som tar tag i detta med större kraft. Det är inte konstruktivt att enbart peka på för små ekonomiska anslag [2, 3].

Det totala antalet vårdskador i Sverige har minskat sedan 2013 – men sommaren 2015 bröts trenden, enligt statistik från Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Pelle Gustafson, chefsläkare vid Löf (Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag), oroas över vårdplatssituationen och den stora personalomsättningen som orsaker till vårdskadorna [1]. Det är också uppenbart att situationen kan förvärras under kommande år på grund av den demografiska utvecklingen [3].

Det finns dock möjligheter att göra något åt den stora personalomsättningen som både kostar stora summor och bidrar till vårdskadorna. Ingen ifrågasätter Pelle Gustafsons kommentar om att vårdskador minskar »om välutbildad personal, som kan rutinerna, vårdar patienterna som man ska på rätt avdelning«. I två andra artiklar i Läkartidningen från primärvården på Gotland och i Sandviken beskrivs det som självklart att »arbetsplatsen ska vara utvecklande med handledning och ett bra utbildningsklimat«. Betydelsen av vi-känsla, kunskapsutbyte kollegor emellan, teamarbete, gemensamma läkarmöten för kvalitetssäkring och revidering av vårdprogram framhålls [4, 5]. Detta är inte bara rätt och klokt, det är dessutom allmängiltigt och bör även karakterisera sjukhusens personalpolitik för att personalomsättningen ska minska.

Utlokaliseringar och överbeläggningar kan också orsakas av bristande kompetens på akutintagen. Alla vet att det är förkastligt att lägga hela ansvaret på oerfarna och otrygga läkare att arbeta på akutintagen – sjukhusens mest krävande arbetsplatser. Om tillräcklig kompetens, erfarenhet och trygg handledning saknas finns risk för att patienter skickas hem på felaktig grund eller att patienter läggs in på vårdavdelningar för säkerhets skull, utan att indikation egentligen föreligger.

Tydliga och väl kommunicerade prioriteringar gällande inlagda patienter kan motverka utlokalisering och överbeläggning:

  • Om det från akutintaget bedöms angeläget att lägga in en patient på vårdavdelning inom en viss specialitet – trots att det saknas lediga platser – måste överbeläggning eller utlokalisering komma i absolut sista hand.
  • Sjukhusets vårdavdelningar bör ha som daglig rutin (även lördagar och söndagar) att upprätta reviderade och dokumenterade prioriteringar efter rondarbetet.
  • Ansvarig läkare bör dagligen informera de patienter som har lägst prioritet för slutenvård om att utskrivning kan ske med kort varsel om det kommer in svårt sjuka till akutintaget som har större behov av vårdplatsen. Tidig information gör att patienter, anhöriga och vårdpersonal kan förbereda sig både mentalt och praktiskt, och de har därmed lättare att acceptera ett snabbt beslut om utskrivning.
  • Ledare och chefer måste sörja för att det på alla vårdavdelningar och akutintag finns medicinskt ansvariga läkare som är tillräckligt kunniga och erfarna och lojala mot sjukhusets situation som helhet. Deras förmåga att hantera svåra prioriteringar av vårdplatser är avgörande för kvaliteten inom vården.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.