Jag vill lyfta diskussionen om online-vård till en högre nivå. Det är särskilt två aspekter av online-vården som saknats i debatten och som är viktiga att belysa.

Den första rör den solidariska finansieringen av vården. Vi har alla – allmänhet, vårdtagare, vårdgivare, politiker, Sveriges Kommuner och landsting – ett ansvar för att våra begränsade resurser går till dem med störst medicinskt behov. 

Jag misstror inte kollegor som tillhandahåller online-vård. De gör nog så rimliga medicinska bedömningar som det går utan journal och individkunskap.

Frågan är om det behövs ett läkarbesök överhuvudtaget? 

Vården i Sverige bygger på att ärenden handläggs på rätt vårdnivå. Primärvården är inte dimensionerad så att alla som vill ska få träffa läkare. Av alla läkare i Sverige är cirka 17 procent allmänläkarspecialister. I snarlika länder med »primärvård som bas« ligger motsvarande siffra på 25–30 procent. För effektivt resursutnyttjande måste många patienter handläggas färdigt av distriktssköterskor alternativt undersköterskor, och endast de som är i behov av särskild läkarkompetens ska träffa läkare precis som bara patienter med akut sjukdom ska till akuten.

Detta talas det inte tillräckligt om.

Vårdgarantin får inte betyda rätt att träffa läkare, utan bör lyda »rätt till medicinsk bedömning«, annars kommer våra resurser aldrig att räcka. Det vore intressant att studera i vilken omfattning patienter handläggs på rätt vårdnivå, det vill säga av rätt personalkategori, och om detta skiljer sig mellan ordinarie och online-baserad primärvård.

Den andra aspekten är frågan om likvärdiga förutsättningar. Telemedicin/distansbedömningar har alltid förekommit i vården. Tillsammans görs tusentals bedömningar via patientkontakter på telefon. Ingen skulle vara gladare än jag om jag samtidigt kunde se patienten, och om det dessutom skulle räknas som ett läkarbesök.  

I dag syns inte dessa kontakter i statistiken. Vårdpengen i Blekinge tar inte hänsyn till antal läkarbesök/vårdkontakter, ersättningen är inte prestationsbunden och det blir väldigt konstigt att det som kan erbjudas på hemmaplan blir betraktat som »utomlänsvård«. Såväl statistikuppgifter som ersättningsnivå är således olika beroende på vårdform/vårdgivare, vilket uppfattas som orättvist. 

Läkare i den ordinarie primärvården är inte emot teknikutveckling, men bakbinds av gamla journalsystem, krångliga upphandlingsförfaranden, IT-avdelningar långt från vården, tröga politiska organisationer med mera. Förutsättningarna skiljer sig mycket mellan ordinarie primärvård och online-vård. 

Vi behöver förutsättningar att kunna jobba med modern teknik, men vi behöver också mandat att göra medicinska bedömningar så att så många som möjligt får likvärdig vård utifrån behov.