Flera kollegor föreslog i ett debattinlägg i Läkartidningen i augusti 2016 en statlig utredning om dödshjälp [1]. För att inte skada den vetenskapliga medicinska forskningen bör allmänheten uppmärksammas på att debattörernas åsikt är av privat natur. Frågan om dödshjälp bör inte ägas av läkare, och en bred allmän debatt om människors situation i livets slut är värdefull. Men i den mån frågan berör introduktion av en ny medicinsk metod ska samma krav ställas som vid all annan sådan etablering.

Statliga utredningar värderar inte vetenskapliga aspekter på medicinska metoder. Det faktadokument som nyligen presenterats av Statens medicinsk-etiska råd (Smer) är gediget och välgjort, men tillför inget nytt vad beträffar de medicinska aspekterna [2].

Sedan 2008 har staten en nollvision för suicid. Den är formulerad på ett sätt som inte utan vidare går att förena med läkarassisterat suicid (PAS, physician-assisted suicide). Är riksdagen redo att överge de ambitiösa suicidpreventiva initiativen? Är det möjligt att samtidigt både förebygga och underlätta suicid? Tills motsatsen är visad föreligger här olösliga gränsdragningssvårigheter [2, 3].

Överger man nollvisionen för suicid kan man naturligtvis tänka sig att erbjuda samhällets stöd till suicid till alla som inte är så svårt psykiskt sjuka att de uppfyller kriterierna för tvångsvård enligt LPT, oavsett hur nära personen anser sig vara livets slut. Detta framstår i dag som otänkbart. Inget land tillämpar en sådan lag, även om flera personer i Nederländerna och Belgien årligen medges undantag från grundprinciperna för eutanasi/PAS. I Oregon har läkaren skyldighet att bedöma patientens psykiska status och beslutskapacitet när receptet skrivs, men inte vid suicidtillfället.

Det saknas studier som beskriver hur många fall av PAS eller eutanasi som efterfrågats på grundval av en felaktig medicinsk bedömning av prognos och diagnos. Min gissning baserad på mångårig klinisk verksamhet nära målgruppen är att 20 procent av recepten i Oregon skrivits på fel grunder. Data i Oregon visar att 8 procent av dem som fått recept levde ytterligare mer än 6 månader, vilket visar att felmarginalen åtminstone inte är mindre än 8 procent. Det saknas även studier som belyser hur stor andel av dem som önskar eutanasi/PAS som fått rätt diagnos av sin läkare, då det till exempel inte finns systematiska obduktionsstudier i populationen.

Förbudet att hjälpa någon att suicidera gäller i vårt land enbart legitimerad sjukvårdspersonal. Det innebär att de flesta som propagerar för dödshjälp i Sverige redan kan etablera en lekmannaverksamhet av samma typ som i Schweiz. Enda skillnaden är att man måste erbjuda andra metoder än läkemedelsintoxikation. 

Läkemedelslagen medger inte PAS eller eutanasi. Det finns talrika fall där eutanasi eller suicid med läkemedel orsakat ett utdraget och plågsamt döendeförlopp samt misslyckande i så måtto att patienten inte avled [4). Att andra länder har annan lagstiftning innebär inte att dödshjälp är ett rimligt argument för ändrad läkemedelslagstiftning i Sverige, framför allt inte om man beaktar att indikationen »planerad intoxikation i suicidsyfte« inte går att motivera utifrån vetenskapliga data.

Det finns argument för och emot eutanasi och läkarassisterat suicid. När läkare offentligt uttalar sig i frågan bör vetenskap och beprövad erfarenhet prägla diskussionen – i annat fall bör läkaren tydligt deklarera att åsikten är av privat natur. Det faktum att det är vetenskapligt belyst hur olika grupper ställer sig till dödshjälp [2] innebär inte att de medicinska metoder som föreslås i sammanhanget är vetenskapligt underbyggda. Läkarens hållning bör som alltid vara skeptisk tills vetenskapliga argument motiverar en positiv hållning. Det åligger den läkare som vill införa en ny medicinsk metod att både visa nyttan och riskerna. Tills detta är klarlagt är en parlamentarisk utredning om dödshjälp inte meningsfull.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.