Centrala etikprövningsnämndens (CEPN) roll för att ge etiska riktlinjer och därmed höja kvaliteten på klinisk forskning är utomordentligt viktig.

CEPN bör verka för att skapa förtroende för klinisk forskning hos allmänheten. Detta görs främst genom att ge tydliga riktlinjer och tolkningar av lagstiftningen, men även att ge hjälp och stöd i enskilda ärenden.

Gråzonen mellan forskning och försök att rädda enstaka obotligt sjuka patienter med nya metoder bör förklaras bättre. Hur väl ska en metod vara prövad experimentellt för att få användas på en obotligt sjuk patient? När är det rätt och när är det fel att använda en metod på den första patienten? CEPN har en uppgift att bidra med i dessa svåra ärenden.

I det så kallade Macchiariniärendet har CEPN rekommenderat att samtliga medförfattare i sex publicerade vetenskapliga arbeten fälls för vetenskaplig oredlighet, det vill säga forskningsfusk. CEPN frångår därmed en i svensk rättskipning vanlig ordning att varje individ ska dömas individuellt för sin medverkan i ett brott.

Det kan synas självklart att medarbetare i forskningsprojekt måste försäkra sig om att alla delar uppfyller de etiska krav som bland annat ställs i Helsingsforsdeklarationen. Men är det alltid möjligt i dagens lagarbete där några är kliniker, andra teoretiker och ytterligare andra laboratoriearbetare eller statistiker? Hur ska alla dessa kunna försäkra sig om att alla gör rätt? Hur kan statistikern veta att den behandlande läkaren ger patienten korrekt information? Forskningssamarbete grundar sig på ömsesidigt förtroende.

Medarbetarna inom olika delar av Paolo Macchiarinis forskningsprojektet kände sig betydelsefulla i det framgångsrika samarbetet. Hur skulle de som inte ens sett patienterna kunna föreställa sig att det förelåg forskningsfusk? Inte ens de kirurger som anmälde Paolo Macchiarini hade fått sådana indikationer.

Många av medförfattarna är unga internationella teoretiska forskare som känt sig utvalda att få delta i ett projekt som syftade till att med ny avancerad behandling bota patienter. Att döma dessa kollektivt som forskningsfuskare kan få orimliga konsekvenser.

Ett beslut enligt CEPN riskerar att försvåra samarbeten mellan kliniker och teoretiker. Vilken grundforskare vill ingå i ett kliniskt behandlingsprojekt om man riskerar att dömas som fuskare om klinikern inte håller måttet? Den kliniska forskningen är i dag på rätt väg – lagarbetets väg. Många typer av kliniska och teoretiska forskare och statistiker måste samarbeta för att behandlingsstudier och andra kliniska studier ska få önskad kvalitet. CEPN:s råd till Karolinska institutet bör därför inte följas vad gäller medförfattarna. Ett kollektivt straff utan detaljerad individuell granskning hör inte hemma i svensk rättskipning.