Med anledning av ett debattinlägg i Läkartidningen av Jakob Eberhard och medförfattare gällande onkologin i Skåne [1] vill vi göra följande förtydliganden.

Den rapport som vi har skrivit om implementering av nationella riktlinjer på individnivå beskriver ett misslyckat implementeringsprojekt initierat av Styrgruppen för ordnat införande vid Skånes universitetssjukhus.

Syftet var att uppnå och säkerställa en korrekt tillämpning av nationella riktlinjer från Socialstyrelsen inom områdena bröst- och kolorektal cancer.

Projektet var ett kvalitetsprojekt. Till grund för implementeringen låg PARIHS-modellen (Promoting action on research implementation in health service). Denna implementeringsmodell låg även till grund för analysen av misslyckandet.

Projektet omfattar perioden april 2016 till slutrapport juni 2017. Från och med sista augusti 2016 har månatliga avrapporteringar getts till styrgruppen under ledning av forskningschef vid Skånes universitetssjukhus, vilket garanterat direkt insyn från förvaltningsledningen. 

Tonvikten i rapporteringen har legat på de markanta avvikelserna i förskrivningsmönster i relation till Socialstyrelsens riktlinjer och projektets intentioner samt de ovetenskapliga könsskillnaderna vid förskrivning av terapi vid spridd kolorektalcancer. Till detta har inga vetenskapligt grundade förklaringar redovisats, trots att de varit kända över ett år.

Vår utgångspunkt är att förskrivning av läkemedel ska vara evidensbaserad. Den misslyckade implementeringen analyserades systematiskt utifrån vald implementeringsmodell. Evidensen i Socialstyrelsens riktlinjer får anses solid. Antalet facilitatorer var för få. När sammanhanget (kontexten) analyserades konstateras att det fanns en mängd frågetecken avseende såväl förskrivningskultur, som ledarskapets engagemang för implementeringen.

Att GI-teamet satsar på ett humant och individualiserat förskrivningsmönster är i sig gott. När det resulterar i en omfattande förskrivning av läkemedel i strid med Socialstyrelsens riktlinjer väcks frågor. GI-teamet reflekterar inte över hur de uppfyller kraven på kunskapsbaserad, säker, effektiv och jämlik hälso- och sjukvård. Inte heller problematiserar de att deras förskrivningsmönster är i strid med de nationella riktlinjerna på ett anmärkningsvärt sätt.

I stället för att lägga kraft på indignation och personangrepp borde energin läggas på en självkritisk analys av den kontext man verkar i.