En artikel av Christian Unge i Läkartidningen och läsarkommentar till den (se länk i slutet av artikeln) visar att frågan om att läsa journaler är så viktig att läkare riskerar att bli lagbrytare om reglerna om när och av vem de får öppnas följs hårt .
När patientdatalagen kom började remissmottagare gradvis skriva in frågan om patienten godkände läsning av journalen. Utan ett »ja« – ingen remittering. Remissen bör i sig betyda ett godkännande när den skrivs i patientens intresse – men underförstådda godkännanden är inte nog.
En jurist på Socialstyrelsen skriver i en kommentar till krönikan i LT att journalläsning skulle kunna medges bredare om patienten tillfrågas vid ankomsten till sjukhuset om ett ja till alla i vårdkedjan och frågan om godkännande utgår från ett direktiv hos vårdgivaren. Hur brett kan då begränsas av när behandlingen eller vårdkontakten kan anses avslutad.
Den bärande principen för sjukbehandlingen är att lika patienter oftast beter sig lika i förloppet. Vi kallar det erfarenhet när läkaren studerat många patienter med en viss diagnos. Den sortens erfarenhet strävar vi alla efter och frågar kollegor eller skriver en remiss när vi saknar egen erfarenhet. För unga medarbetare är patientjournalen den viktigaste kunskapskällan för att få en sådan första kunskap och börja bygga det som blir erfarenhet. Men det är olagligt att använda journalen för ett studium om du inte själv är behandlande läkare. Kvar blir då ytlighet, sekundära uppgifter och vägen till låg kvalitet i vården.
Forskningen har regler för åtkomst till journalinformation, men vi saknar möjlighet att i den dagliga undervisningen kunna jämföra en patient med vad forskningen säger om en sjukdom. Det är också olagligt att ta fotografier avsedda för kunskapsöverföring, då fotot enligt lagen blir en journalhandling och ska förvaras med journalen. Den som vill visa bilder i undervisningen måste vara försiktig så att de inte kan spåras eller komma ut i sociala medier.
Kunskap och erfarenhet i sjukbehandlingen bottnar i skarp observation och kasuistik. Patientdatalagen står i vägen för sjukvårdens kvalitet genom att begränsa tillgången till primär information om sjukförloppen. Lagen bygger staket som hindrar kunskap och erfarenhet. Den saken är olycklig.
Patientdatalagen är ett resultat av samhällsutvecklingen. Patientens integritet och medinflytande är gott; samtidigt har det skett en maktöverföring från läkarna till förvaltningen där vårdgivaren är den juridiska enheten och läkarna tjänstemän. Lagen reglerar förhållandet mellan vårdgivaren och patienten, och det är nog där som sjukbehandlingens förmåga och ambition förlorar.
Det är i sjuksängen patienten finns och i journalen alla primära data samlas. Dessa saker bör göras tillgängliga för sjukvårdens medarbetare på ett klokt sätt som motsvarar behovet utan att skada patienten. Kan behandlingsteamet identifieras som behandlande enhet med laglig tillgång till journalen?
Jag har använt information ur journaler och tagit fotografier av sjukdomen hos patienter där det ibland kan ifrågasättas på vilket vis jag har varit den behandlande läkaren, och använt sådan information i min undervisning, på min arbetsplats och på nationella och internationella möten. Jag vill tro att jag har bidragit till sjukvårdens kunskap och vill inte gärna tänka att jag därmed blev en lagbrytare. Snälla, justera lagen.
Läs Christian Unges artikel:
