På min arbetsplats påbörjades i juni 2016 ett storskaligt digitaliseringsexperiment – webbtidbok. 70 procent av läkarnas mottagningstider lades ut för bokning via 1177.se – undantagna var akuttider och »öppen mottagning« (icke-triagerad). En kortare information behövde godkännas innan bokningen slutfördes och någon triagering gjordes inte. Patienterna (vid tillfället mer än 20 000 listade) informerades i brev om det nya bokningssystemet.

Läkarna var i grunden nyfiket positiva men tveksamma till webbtidernas omfattning. Efter fem månader gjordes en enkät bland personalen för att utvärdera projektet. Vid den tidpunkten hade inga gigantiska orosmoln dykt upp. För min del var arbetssättet faktiskt något bättre än det vi lämnat bakom oss. Tidigare hade jag inte haft listade patienter, och bokningar hade i huvudsak gjorts efter distriktssköterskors prioritering. Nu kunde patienterna aktivt välja mig, varvid kontinuiteten förbättrades något.

Successivt började dock problemen hopa sig. Väntetider för de »vanliga« mottagningstiderna ökade från 1–2 veckor till 5–6 veckor. Läkarnas webbtider blev snabbt fullbokade, vilket i praktiken innebar 4–5 veckors väntetid när en patient sökte efter lediga tider. Distriktssköterskorna vittnade om patienter som bokade webbtid till dem för att den vägen få tid till läkare. Den kontinuitet som funnits raserades.

Patienter med komplicerad sjukhistoria som i åratal gått hos samma specialist bokade sig till olika läkare, även AT- och ST-läkare. En och samma patient kunde under ett år träffa 6–7 olika läkare. Samtidigt rörde många bokningar rena banaliteter. Några patienter insåg också att ett obegränsat antal webbtider kunde bokas samtidigt. Stressen över att inte kunna boka in patienter gjorde att jag fick be vissa söka sig till mina pass på den öppna mottagningen för att över huvud taget kunna undersöka dem.

Arbetet tedde sig allt mer som en stafettläkares, vilket var förödande för både arbetsglädje och arbetsmiljö. Det dröjde inte länge innan smeknamnet »tombolamottagning« myntades.
 
Jag talar i egen sak och har ingen genomgripande statistik att luta mig mot. Men tiden med webbtidbok har klart visat vad som händer när kontinuitet och prioritering överges. En med värmländska mått historiskt stabil och välbemannad vårdcentral är nu hyrläkarberoende. 
 
Min arbetsmiljö har sedan ett par månader drastiskt förbättrats. ST-läkarna har en målbeskrivning som lägger stor vikt vid kontinuitet, och med påtryckning från studierektor har webbtiderna minskats rejält för oss. Som snart färdig specialist har jag kanske blivit bakåtsträvande och gnällig (som distriktsläkare ibland anses vara), men jag vidhåller att även digitaliseringsprojekt bör genomföras med ett vetenskapligt förhållningssätt. Vi provar, vi förkastar. Vi provar, vi implementerar. 

Mycket i mitt dagliga arbete skulle underlättas av digitalisering (läs modernisering). Jag skulle gärna ha ett stabilt och intuitivt journalsystem där Apodos, »Mina vårdkontakter« och enkla kommunikationsvägar med kommunala distriktssköterskor och patienter integrerades – och gärna »nymodigheten bärbar telefon«. Och jag kan tänka mig att ha Skypesamtal om det tillför något och om jag och patienten är överens om det. 

Vi kan säkert finna fungerande system för webbokning som tar hänsyn till prioritering, vårdnivå och lämplig profession. För det krävs en ödmjuk syn på digitalisering från politiker och tjänstemän och att vi driver utvecklingen framåt tillsammans.