I en artikel i Läkartidningen [1] skriver Per Aspenberg kritiskt om placeboeffekter vid kirurgiska ingrepp och om placeboeffekten i allmänhet. Som författaren skriver behövs en kontrollgrupp för att man ska kunna uttala sig om placeboeffekt. Därmed är placeboeffekt skild från »återgång till medelvärdet« och andra bias då den beskriver den förbättring som finns utöver icke-specifika förändringar som kan uppstå i en behandlingsstudie.

Begreppen placeborespons och placeboeffekt används ibland felaktigt som om de betyder samma sak. När exempelvis en ny medicin ska tas fram får vi reda på behandlingseffekten genom att jämföra de förändringar som observerats hos läkemedelsgruppen (behandlingsrespons) respektive placebogruppen (placeborespons). Placeboeffekten utgör skillnaden mellan placeboresponsen och de förändringar som skulle ha observerats utan att man gett placebo (naturalförlopp). Man måste alltså subtrahera förändringen i en obehandlad kontrollgrupp och kontrollera för spontan remission, återgång till medelvärdet, Hawthorne-effekten etc för att få reda på placeboeffekten [2].

Att inkludera en obehandlad kontrollgrupp – en tredje arm – i en traditionell tvåarmad studie är ett sätt att estimera placeboeffekten. De flesta trearmade studier använder väntelista som kontrollgrupp, vilket ofta innebär att patienter uppmanas att inte aktivt försöka förbättra sina symtom (och därmed till och med kan försämras) [3]. En annan risk är att patienter i obehandlade kontrollgrupper tar mer (andra) mediciner än patienter i placebogruppen, vilket framgår av studier av långvarig smärta, och då kan placeboeffekten undervärderas [4].

Det kan även finnas etiska och praktiska problem med att utöka en studie med en obehandlad grupp då kunskapsvinsten inte bedöms vara tillräckligt stor. Forskning pågår om nya studieupplägg i syfte att kunna komma runt inbyggda metodproblem i randomiserade kontrollerade studier [5, 6].

Den Cochraneanalys Per Aspenberg refererar till [4] är välgjord, men den tar inte hänsyn till att placeboeffekten är mer sannolik vid vissa sjukdomstillstånd än vid andra, och inte heller till att effekten påverkas av hur placebon administreras.

Patienternas förväntningar påverkas om de kan lista ut att de får placebo (studien är dåligt blindad) eller inte är medvetna om att de får en behandling [7]. Det finns även en stark korrelation mellan behandlings- och placeboeffekt i behandlingsstudier, vilket innebär att effekten inte förväntas vara signifikant om man inkluderar studier där inte heller den aktiva behandlingen är verksam.

Det finns goda exempel på placeboeffekter. I traditionella läkemedelsstudier av långvarig smärta finns ofta stor placeborespons, och i studier som jämfört populationer med neuropatisk smärta respektive kronisk ryggsmärta med en obehandlad grupp finns exempel på signifikanta placeboeffekter [8-10]. Det finns även välkontrollerade studier där astma och migrän förbättrats av placeboeffekten [11-12].

Det finns de som förordar användning av placebo och data från USA och Storbritannien visar att anmärkningsvärt många läkare skriver ut mediciner i placebosyfte [13, 14]. Bland forskare finns ett starkt intresse för att förstå placebomekanismer [15], men den etiska principen om transparens gentemot patienten hålls högt. Därmed saknas stöd för placebo i vanlig sjukvård (även om den etiska aspekten av öppen placebo diskuteras). I stället pågår forskning om hur förväntningar, inlärning och hjärnans belöningssystem påverkar olika typer av behandling. Placebo kan därmed vara ett viktigt verktyg i arbetet med att hitta nya och bättre behandlingar.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Samtliga forskare i styrelsen för det internationella sällskapet för placeboforskning (SIPS) står bakom artikeln: Charlotte Blease (USA), Luana Colloca (USA), Karin Jensen (Sverige), Lene Vase (Danmark), Paul Enck (Tyskland), Jens Gaab (Schweiz), John Kelley (USA), Irving Kirsch (Storbritannien & USA), Bruce Wampold (USA).