Försäkringskassan har gått från att i huvudsak kontrollera att sjukskrivna låg hemma i sängen till att bli rehabiliteringssamordnare, och nu överprövar man i stor utsträckning läkares sjukskrivningsintyg. Med vilken legitimitet och rättssäkerhet görs denna överprövning? I mina ögon är den att jämställa med att Läkemedelsverket skulle ifrågasätta läkemedelsförskrivningar eller att Socialstyrelsen skulle gå in i det löpande arbetet och ändra beslut om provtagning, röntgenundersökningar eller operationer.

Det ingår i vårt legitimerade uppdrag att ställa diagnoser, men dessa ifrågasätts nu fortlöpande av en myndighet. Försäkringskassans bedömningar skiljer sig dessutom åt i landet, och frågan om rättssäkerheten måste prövas. Enskilda eller familjer försätts i ekonomisk otrygghet. Sjuka tvingas ut i arbete under pågående behandling. Rehabiliteringsplaner skjuts i sank. Personer ska prövas mot fiktiva arbeten vid 180- eller 360-dagarsbedömningar.

Sverige har de hårdaste reglerna för sjukersättning inom OECD [1]. Antalet överklaganden av beslut och avslag där personer anses ha arbetsförmåga i ett lätt och omväxlande arbete ökar. Men dessa arbeten måste finnas för att rehabilitering ska kunna ske. Det går inte att utgå från en teoretisk modell. Frågan prövas just nu i Högsta förvaltningsdomstolen i en process som LO-TCO Rättsskydd driver [Sjunnebo R, rättschef, LO-TCO Rättsskydd, pers medd; 2017]. Jag och många kollegor har haft utredningar framför oss från Arbetsförmedlingen eller specialistteam som påvisat låg eller ingen arbetsförmåga, men där Försäkringskassan ansett att personerna är arbetsföra på heltid i arbeten som endast finns i teorin.

Primärvården får dagligen samtal från patienter som fått avslag på sin sjukskrivning och som efterfrågar ett nytt intyg, gärna av en annan doktor. Detta skapar en undanträngningseffekt av läkartider som drabbar akut sjuka och äldre med kronisk sjukdom. En stor andel av den ökande arbetsbelastningen i primärvården beror i mina ögon på Försäkringskassans nya arbetssätt.

I retoriken kring sjukskrivningarna används dåliga läkarintyg som ett mantra i den offentliga debatten och riskerar att tas som förevändning för att fortsätta den process som pågår för att halvera sjuktalen. I en artikel i Dagens Industri [2] står att läsa att »den riktigt stora elefanten i sjukfrånvarorummet är läkarintygen« och att »innehållet i en stor andel av intygen är högst diskutabelt«.

Det finns säkert brister i detaljbeskrivningar av patienters arbetshinder i läkarintyg. Diagnosen ger däremot i de flesta fall en klar bild av vad det handlar om, men då krävs det att mottagaren kan förstå innebörden av diagnosen.

Om läkare de facto skriver dåliga intyg är det allvarligt. En utredning bör i så fall tillsättas för att klargöra om det verkligen är illa skrivna intyg som gör att personer förlorar sin rätt att vara sjukskrivna och därmed sin försörjning. Det skulle betyda att det finns stora brister i utbildning och fortbildning av läkare som omedelbart måste åtgärdas.

Det är viktigt att det förs en diskussion om läkarens roll i sjukskrivningsprocessen inom såväl kåren som Läkarförbundet. Jag har lekt med tanken att läkare enbart skulle sjukskriva upp till de första två månaderna – behandlings- och läkningsfasen – för att sedan överlåta rehabiliteringen till särskilda team med social kompetens, arbetslivskunskap samt sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Det finns säkert flera kloka förslag. Låt oss diskutera dem för att komma ur denna återvändsgränd. Och var finns socialministern i diskussionen?