40 miljoner människor dör årligen i livsstilssjukdomar, enligt WHO. 80 procent av för tidig död i hjärt–kärlsjukdom, cancer, kronisk lungsjukdom och diabetes sker i låg- och medelinkomstländer. Genom kampanjer mot tobak, alkohol, onyttig mat och fysisk inaktivitet hoppas WHO minska den globala dödligheten i livsstilssjukdomar med 25 procent till år 2025. För att nå dit måste vi förstå orsaker och mekanismer bakom ökningen av livsstilsrelaterad ohälsa och kunna sprida relevant och riktad information som når fram och kan påverka människor att göra hälsosamma val.

De samhälls- och livsstilsförändringar vi ser globalt i dag är i stor utsträckning kopplade till migration. Inom länder flyttar människor från landsbygd till storstäder för att söka arbete och bättre levnadsvillkor. Detta bidrar till mer stillasittande och en kost som innehåller mer socker och fett. I Vietnam har det lett till ökad övervikt och fetma hos barn [1], och i Nepal ökar hjärt–kärlsjukdomarna i kombination med begränsad kunskap om riskfaktorer [2]. I länder med långvarig undernäring ses tillgång till mat och knubbiga barn ofta som tecken på hälsa [1]. 

Över 65 miljoner människor befinner sig på flykt undan krig och konflikter. Mindre än 15 procent kommer till höginkomstländer som Sverige. Migrationen och dess orsaker, samt växande socioekonomiska klyftor mellan och inom länder, bidrar till ökande hälsoklyftor och stora skillnader i kunskaper och förutsättningar för hälsosamma livsval.

I Sverige har förebyggande hälsoinsatser och information varit framgångsrika, men bara i delar av samhället. Kampanjerna har främst nått grupper med god utbildningsnivå och stabil social situation men lyckats sämre med att nå grupper med lägre utbildningsnivå och sämre socioekonomiska förutsättningar.

Debattartikelns titel citerar en senior kollega efter en forskningspresentation om Nepal och tydliggör risken att utgå från egna föreställningar och kunskaper. Ska vi nå WHO:s mål kan vi inte utgå från att »alla vet att man ska äta frukt och grönt och röra på sig« och inte heller ta för givet att de som vet kan omsätta sin kunskap i praktiken. 

Hur kan vi då förbättra hälsoarbetet utifrån WHO:s intentioner? Världen är i dag inte långt borta utan finns mitt ibland oss. Hälsoutmaningarna är i ökande utsträckning globala. Men för att kunna lyckas måste hälsoinformation och hälsofrämjande interventioner utgå från de lokala förutsättningarna. Det förebyggande arbetet måste därför utformas tillsammans med målgruppen, som är expert på de lokala förutsättningarna. Samtidigt är läkares medicinska kunskaper en av flera viktiga beståndsdelar i ett brett hälsoinriktat arbete.

Insatser som bygger på egenmakt och delaktighet har potential att bidra till jämlik hälsa [3]. Ett exempel är ett projekt som bedrevs i Göteborgs västra stadsdelar 2013–2015 där insatserna utgick från behov och frågor som växte fram i dialog mellan invånare och professionella och där man erbjöd ämneskompetenser inom nutrition, folkhälsovetenskap och fysioterapi [4].

Hälsoarbetet måste vara långsiktigt och uthålligt, oavsett om det bedrivs i Sverige, Nepal eller Vietnam. Samtidigt behöver vi ha rätt utgångspunkt, vilket Hans Rosling sammanfattat i sina postuma memoarer: »Sätt dig in i den människans livssituation som du samtalar och arbetar med, och se allt från den personens utgångspunkt« [5].

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.