Hosta, feber, andfåddhet, svettningar och huvudvärk som återkommit under lång tid, och nu åter till sängs fem dagar i sträck. Jag mår pyton och vill bolla det här med en läkarkollega, bli ordentligt undersökt och få svar på mina frågor. (Vad är det här, och hur lång tid har jag kvar …?) Dock ingen korridorkonsultation, utan en professionell bedömning, tack. Fast hur går det till egentligen? Vem tar hand om doktorn när doktorn blir sjuk?

Jag litar på landstingets sjukvård (min arbetsgivare) och ringer vårdcentralen. Efter tre kvart i telefonkön känner jag mig som en jobbig patient. Väl framme pratar jag med en förståndig och kompetent sjuksköterska. »Du ska träffa en hyrläkare«, säger hon och en timme senare sitter jag i spänd förväntan i infektionsrummet.

Läkaren börjar med att fråga hur länge jag vill bli sjukskriven. Något ställd lyckas jag pruta ner tiden till en vecka i stället för två. Kanske för att tillmötesgå min hypokondri, eller för att komma till ett snart avslut, frågar läkaren om jag vill ta ett CRP. Jag behöver äta Kåvepenin ifall den visar sig vara förhöjd, får jag förklarat för mig.

En stund senare sitter jag i labbet och funderar på om jag hade fått Kåvepenin även utan provtagning? Och varför just Kåvepenin? CRP visar sig dock vara normalt. Tillbaka hos min doktor får jag intyget och ett recept på Cocillana, och så är konsultationen avslutad.

Hemma igen doppar jag min rinnande näsa i ingefärste med honung och lägger märke till surrealismen i min nyförvärvade sjukvårdserfarenhet. Det fanns ingen anamnes relaterad till mina besvär, ingen klinisk undersökning med titt i halsen eller stetoskop gjordes, ingen vettig diagnos ställdes, och behandlingen verkade ske helt på måfå. Jag fick inte det jag ursprungligen sökt för – en professionell medicinsk bedömning och ett resonabelt samtal kring mina kanske inbillade symtom.

Tanken med mitt vårdäventyr var inte att wallraffa – och jag har själv jobbat som hyrläkare – men väl tillbaka på jobbet orsakar mina upplevelser en stormig debatt i fikarummet. Hur är det möjligt att kollegor struntar i basala medicinska uppgifter som att inhämta en omsorgsfull anamnes, undersöka kliniskt och utifrån det ställa en rimlig diagnos, och att detta även kallas sjukvård?

I vårdens ledningskorridorer finns otaliga ekonomer, hälsostrateger och konsulter med i bästa fall otillräcklig medicinsk kärnkompetens som utan att blinka skulle räkna mitt sjukvårdsfiasko som ett läkarbesök. Det finns säkert patienter där ute som inte ens förväntar sig ett evidensbaserat omhändertagande utan tror att det är så det går till hos doktorn. Och mest skrämmande av allt: det finns tydligen läkarkollegor (fast anställda eller stafettpersonal) som håglöst levererar ett oseriöst arbete.

Borde det inte finnas en fungerande kvalitetskontroll för läkarkonsten som hindrar oprofessionella läkare från att förstöra samvetsgranna kollegornas rykte? Ungefär som det finns för telefontillgänglighet, följsamhet till rutiner eller kostnad per konsumerad DRG-poäng? Ska inte alla patienter bemötas med levande kunskap, basala etiska värderingar och gärna en nypa yrkesstolthet? Annars är det väl inte så konstigt om vi läkare successivt ersätts av andra yrkesgrupper, strukturella beslutsprocesser eller digitala vårdlösningar?