Delirium är ett akut potentiellt allvarligt tillstånd med en biokemisk rubbning som leder till hjärnsvikt. Prevalensen är cirka 30 procent hos sjukhusvårdade patienter ≥ 65 år [1]. Tillståndet medför lidande för patienten med ökade komplikationer, sjuklighet och mortalitet. För samhället innebär det förlängda vårdtider och högre kostnader [1, 2]. För att uppmärksamma detta allvarliga tillstånd har den 14 mars 2018 utsetts till World Delirium Awareness Day [3]. 

Den åldrande befolkningen i Sverige kan öka andelen patienter på sjukhus som riskerar att utveckla delirium, samtidigt leder bristfällig kunskap hos hälso- och sjukvårdspersonalen till att tillståndet (och dess bakomliggande orsaker) är underdiagnostiserat och underbehandlat. Studier visar att cirka 40 procent av alla fall av delirium kan förebyggas, men trots det saknas ofta preventiva åtgärder [1]. Äldre personer eller personer som har en tidigare hjärnskada, till exempel stroke, eller underliggande neurodegenerativ process löper större risk för att utveckla delirium [4].

Vi har kartlagt hur delirium identifieras på ett länssjukhus respektive ett universitetssjukhus i landet. 40 avdelningschefer eller motsvarande och 18 processchefer eller motsvarande (58 personer) på opererande respektive icke opererande avdelningar ombads svara på frågor om medicinsk specialitet, antal vårdplatser, hur delirium bedöms, vilka bedömningsinstrument som används, om ICD-10-kod registreras för delirium och vilka termer för delirium som används i journalen.

Svarsfrekvensen var 43 procent (25 av 58) och procentuellt sett lika många i de tillfrågade grupperna svarade (43/44 procent). På frågan om delirium bedöms enligt fastställda rutiner svarade 7 chefer ja och 18 nej, medan 14 chefer svarade ja och 8 nej på frågan om ICD-10-kod för delirium registreras i patientjournalens slutanteckning.

Endast en chef angav att man använder ett bedömningsinstrument för att identifiera delirium. På några håll görs bedömningen genom 2–4 frågor om orientering (plats, person, tid, rum och/eller situation) medan andra utgår från bedömning av plockighet, hallucinationer, sömnsvårighet, oro, ångest och mutism. På ett ställe bedöms uppmärksamhetsförmåga och vakenhetsgrad, medan några svarade att det är oklart hur bedömningen görs eller att de i avsaknad av standardiserad bedömning använder fri beskrivning och individuella frågor.

Resultatet visar att delirium inte bedöms enhetligt eller strukturerat på vårdavdelningar vid de sjukhus som ingick i studien, vilket är i linje med tidigare forskning [1, 2]. För att förbättra vårdkvaliteten och patientsäkerheten vid delirium och minska vårdkostnaderna inom slutenvården i landet krävs att:

  • termen »delirium« används
  • screening för delirium införs
  • vårdpersonal lyssnar på patienters och närståendes berättelser om upplevelsen av delirium
  • kunskapen om delirium hos hälso- och sjukvårdspersonal ökar
  • delirium uppmärksammas på alla nivåer inom hälso- och sjukvården
  • äldre patienter med delirium följs upp för att utesluta underliggande kognitiv svikt.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.