Jag har nyligen arbetat som hyrläkare vid en psykiatrisk öppenvårdsmottagning som saknat fast anställd läkare ett par år och där olika hyrläkare avlöst varandra. Det var mitt första uppdrag där, och jag behövde naturligtvis en introduktion i arbetsplatsens rutiner beträffande journalföring, receptförskrivning, interna och externa vårdkontakter, hur verksamheten är organiserad, samarbete kring patienter och vad mina medarbetare och överordnade tänkte att jag skulle bidra med. Någon sådan gavs inte.

Jag fick hjälp att komma igång med datasystemet, vilket var livräddande då min första patient kom redan första arbetsdagen, men jag hann inte läsa patientens journal. Mötet blev improviserat (naturligtvis otillfredsställande i en öppenvårdsmottagning), och i viss mån jämförbart med att vi båda hamnat på djupt vatten, där det utan prövning förutsattes att jag som livräddare kan simma och är kapabel att rädda en icke simkunnig från att drunkna.

Mönstret upprepade sig vid de flesta patientkontakter. Mötena gick trots allt ganska bra, tack vare min yrkeserfarenhet, empati och högre makters ingripande. Att nå fram blev dock en större utmaning än vanligt, eftersom jag som läkare var okänd, och det rådde stor osäkerhet om hur läkarkontakten skulle fortsätta. Under dessa förutsättningar räckte det inte med positiv feedback från patienter. Jag kunde omöjligt känna mig trygg och bekväm i arbetssituationen.

En förutsättning för en trygg och effektiv arbetsmiljö är att det i den schemalagda arbetstiden ingår att läkaren har tät och fortlöpande kontakt med patienternas övriga behandlare och kontaktpersoner. Denna typ av kontakter var dock inte schemalagda: inga morgonmöten för att gå igenom dagens fall, inga medbehandlare deltog (förutom i ett akutfall) i mina möten med patienterna och ingen medarbetare dök upp även om jag bett om det i min journalanteckning.

Många brännande frågor trängs nu i mitt huvud. Varför sågs jag inte som en organisk del av systemet? Varför fick jag inte möjlighet att utnyttja min fulla professionella kapacitet? Varför välkomnade man inte att jag ville bidra till att göra arbetssituationen bättre? Varför är hyrläkarens utsatthet och isolation så uttalad?

Verkligheten var att jag betraktades som en representant för en skadlig och illvillig makt i sjukvården – hyrläkarsystemet. Mina negativa upplevelser och förbättringsförslag uppfattades som attacker på medarbetare. Detta blev grunden till att en negativ roll tilldelades mig.

Rättvist? Ett progressivt förhållningssätt? Knappast, men för en organisation i långvarig kris och utan adekvat lösning blir det viktigt att kunna projicera sina brister på utomstående. Att inte se verkligheten i ögonen för dock med sig risken att ett sådant system inte kan utvecklas och omskapas till det bättre.

I vilken utsträckning hamnar läkare i allmänhet och hyrläkare i synnerhet i sådana här situationer? Om det inte är en isolerad erfarenhet, har vi i så fall en tillräckligt djupgående och rimlig förklaring? Att (hyr)läkare tjänar mycket pengar är inte ett tillfredsställande svar. I stället måste man ta hänsyn till hur sjukvårdssystemet utvecklats i samspel med historiska, politiska, sociokulturella, ekonomiska, gruppdynamiska och socialpsykologiska faktorer. Det är alltså inte individer eller en viss arbetsplats man ska skylla på, utan det är viktigare att skaffa sig en helhetsbild, att se den allmänna trenden i det unika exemplet.

Medicinsk verksamhet handlar inte bara om att behandla och försöka bota utifrån en specifik medicinsk kunskap utan även om den komplexa vårdmiljö vi verkar i. Utan rätt underlag för vårt arbete blir våra åtgärder undermåliga. Vi måste vara bättre förberedda för att konstruktivt kunna motverka negativa miljöeffekter. Min känsla är att vi håller på att tappa kontrollen över en verklighet som vi inte riktigt vågat möta och inte fullt ut förstått.