En ny funktion i sjukvården – rehabkoordinator – förväntas bli obligatorisk 2019 [1]. Vi ställer oss frågande till rehabkoordinatorernas roll och den evidens som finns.

Som ett svar på ökande sjukfrånvaro fick Sveriges Kommuner och landsting (SKL) år 2006 i uppdrag av regeringen att utveckla sjukskrivningsprocessen inom ramen för den så kallade sjukskrivningsmiljarden. För att ta del av pengarna måste landstingen genomföra åtgärder som bestäms av SKL. Dessutom kopplas ersättningens storlek till hur sjuktalen utvecklas. Minskade sjuktal ger mer pengar till landstingen.

Ett av villkoren blev att utveckla en koordinatorfunktion inom primärvården. Nu avser regeringen att lagstifta om verksamheten. Evidensen för rehabkoordinatorer är mycket svag. Underlaget baseras till stor del på tre studier: en litteraturgenomgång [2], en mindre kvalitativ undersökning [3] samt en randomiserad kontrollerad studie [4]. Ingen av studierna är publicerad i en referentgranskad tidskrift.

I dag har läkaren medicinskt ansvar för samtliga behandlingsinsatser, rehabilitering och sjukskrivning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Arbetsgivaren ansvarar för att åtgärder vidtas för en effektiv rehabilitering och Försäkringskassan har samordningsansvaret samt bedömer rätten till sjukpenning.

Alla parter är överens om att det finns problem med sjukskrivningsprocessen. Läkarförbundet har gett konkreta förslag till åtgärder i ett policydokument [5]. Där betonas behovet av en stärkt läkarroll med avsättning av tillräcklig tid, utbildning i försäkringsmedicin, utökat samarbete med läkare i företagshälsovård och tidig samverkan med arbetsgivaren, vilket även Försäkringskassan betonat.

Den rörliga ersättningen kopplad till sjuktal innebär en kraftig förskjutning av ansvaret för sjukfrånvaron från Försäkringskassan och arbetsgivare till sjukvården. Sjukskrivningsmiljarden detaljstyr sjukskrivningsprocessen ekonomiskt [6]. Utformningen har fått kritik av Inspektionen för socialförsäkringen [7]. Inflytandet från den medicinska professionen har varit minimalt, en omfattande administration har skapats och åtskilliga skattemiljoner har gått till konsultbolag och SKL. Denna detaljstyrning innebär ytterligare krav för läkaren med risk för stress och minskad autonomi.

Den legitimerade läkaren måste ha mandat att avgöra vilka insatser som behövs och leda den medicinska processen. Detta gäller inte minst sjukskrivningsverktyget, som är mycket potent, kostsamt och behäftat med risker om det används fel. En otydlig rollfördelning mellan rehabkoordinatorer, Försäkringskassan och läkare äventyrar rättssäkerheten. 

Vi är positiva till ett stöd för patienten och läkaren, men lagstiftning om rehabkoordinatorer som del av en ekonomisk styrning av sjukskrivningsprocessen vilar på en bräcklig grund.

Vi föreslår att

  • Försäkringskassans samordningsansvar betonas; därigenom undviks förlust av vårdpersonal från kliniskt arbete och risken för rollförvirring minimeras
  • samarbetet mellan läkaren, arbetsgivare och Försäkringskassan främjas så att rehabiliteringsprocessen kan styra mot arbetsåtergång
  • möjligheten att använda sig av arbetsmedicinsk expertis inom företagshälsovården förenklas vid arbetsrelaterad ohälsa.

Samordning och tidig dialog mellan den sjukskrivne och arbetsgivaren möjliggör problemanalys och stöd i arbetsgivarens rehabiliteringsinsatser. Lägre sjuktal kräver mer rehabilitering och mindre administration.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.