SBU: Välgjorda studier behövs om insatser vid våld mot barn i familjen

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) har grundligt granskat den forskning som finns om öppenvårdsinsatser till familjer där barn utsätts för våld [1]. Över 11 000 vetenskapliga studier granskades; 33 uppfyllde projektets kriterier och höll tillräcklig kvalitet. Två insatser, Project Support och PCIT (parent–child interaction therapy), har studerats tillräckligt för att på vetenskaplig grund kunna uttala sig om deras effekter på utsatthet. Båda verkar kunna leda till att såväl våld inom familjen som barnens utagerande beteende minskar. Insatserna vänder sig till familjer med mindre barn upp till skolåldern och innefattar träning av samspel mellan förälder och barn. Project Support innehåller även emotionellt och praktiskt stöd till föräldrar och har en manual anpassad till svenska förhållanden.

SBU:s rapport indikerar även att insatser som riktas mot små barns anknytning till vårdnads­havaren, till exempel ABC (attachment and biobehavioral catch-up), kan leda till att färre barn får så kallad desorganiserad anknytning som är förknippat med senare utveckling av psykisk ohälsa och kamratsvårigheter.

I rapporten ingår en enkät riktad till barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten. En mängd olika insatser används till familjer där det förekommer barnmisshandel. För många räcker inte det vetenskapliga underlaget för att bedöma effekterna. Det behöver inte betyda att de är ineffektiva, men de är inte vetenskapligt klarlagda.

Vidare har SBU utvärderat hur barn och föräldrar upplever insatser inom socialtjänsten. Det saknas studier av barns upplevelser, men forskningen visar att föräldrar upplever att öppenvårdsinsatser hjälper dem att hantera situationer med sina barn, men att de inte alltid matchar individuella behov. En respektfull och förtroendefull relation med personalen lyfts fram som viktigt, liksom en välkomnande miljö. Föräldrarna har behov av praktiskt stöd både under och efter en insats. För att få med barns röster vände vi oss till brukarföreningar [2-3]. Där berättar barn och unga som haft kontakt med socialtjänsten att de saknar stöd att hantera svåra upplevelser, att insatser ges för sent i livet och att de inte får information om vilken hjälp de kan få. Barnen lyfter fram förhållanden som kan strida mot svensk lag­stiftning och Barnkonventionen.

I flera fall saknas tillräcklig forskning för att säkert kunna uttala sig om effekter av de insatser som ges. Detta behöver inte innebära att man ska sluta använda lovande insatser. För flera insatser (t ex child–parent psychotherapy, traumafokuserad KBT, KIBB [kognitiv integrerad behandling vid barnmisshandel] och Kids Club) finns svenska studier som prövar användbarheten och upplevelser av insatserna och utvecklingsarbete pågår. SBU:s utvärdering har begränsats till familjer där det förekommer barnmisshandel. Därmed kan det finnas stöd för insatsernas effekt i andra målgrupper eller vid andra indikationer (t ex trauma, PTSD eller utagerande beteende). 

SBU:s uppdrag är att ta fram ett vetenskapligt beslutsunderlag, inte att utfärda rekommendationer. Att välja insats kan innebära svåra avvägningar. Hänsyn måste tas till varje barns och familjs förutsättningar och behov, vilken problematik som förekommer, förutsättningar för att genomföra och erbjuda insatser, vilka insatser som finns tillgängliga, vilka som är testade och används i Sverige samt vilket vetenskapligt stöd en insats har. Det är således inte givet att alla verksamheter kan välja de insatser som har vetenskapligt stöd i SBU-rapporten. Däremot pekar den på vikten av att systematiskt följa upp hur det går för familjerna.

Välgjorda studier behövs som utvärderar effekter, men även sådana som testar insatsernas användbarhet och familjers och behandlares upplevelser av att delta. Barns rättigheter enligt gällande svensk lag och Barnkonventionen måste alltid vägas in.