Vårdnivå saknas för liten men viktig patientgrupp

Miljön på våra intensivvårdsavdelningar (IVA) motverkar rehabiliteringen av många av de patienter som krävt ventilatorvård på grund av akut sjukdom i ett eller flera organsystem. Dessa patienter har ofta förutsättningar för att kunna andas på egen hand om det finns rätt kompetens för urträning ur ventilator där de ska vårdas.

En liten patientgrupp med kroniskt behov av andningsstöd står för 35 procent av vårddygnen vid landets intensivvårdsavdelningar (enligt Svenskt intensivvårdsregister, SIR) där majoriteten av patienterna vanligtvis endast vårdas några dygn. Patienter med kroniskt behov av andningsstöd kräver ofta en komplex hemplanering som förlänger vårdtiden. I genomsnitt 7,6 procent (i Stockholm cirka 15 procent, enligt Sveriges Kommuner och landsting, SKL) av de patienter som vårdas på akutsjukhusen i landet är medicinskt färdigbehandlade i väntan på hemgång. 

I Sverige är cirka 30 individer/100 000 invånare i kroniskt behov av andningsstöd och varje år tillkommer ett hundratal nya patienter som kräver hemrespirator, enligt Svenskt andningssviktregister (Swedevox). Intensivvården och personliga assistenter (ofta dubbel assistans) är oftast de enda vårdformerna för många av dessa patienter, vilket inte är hållbart i längden, vare sig ur vård- eller hälsoekonomiskt perspektiv. Särskilt illa är det för patienter över 65 år. Det är en grupp som inte har rätt till personliga assistenter, och som det inte heller finns någon alternativ vårdform för.

En stor del av patientgruppen med kroniskt behov av andningsstöd borde vårdas utanför akutsjukhusen på kliniker med anpassad vård, rehabilitering, omvårdnad och hemplanering. Detta skulle sannolikt ge dem en bättre prognos och samhället lägre kostnader. I dagsläget saknas en etablerad vårdnivå för majoriteten av dessa patienter. Denna vårdnivå har REMEO-kliniken utvecklat.

Kliniken vårdar alla slags patienter i behov av andningsstöd, ibland med trakealkanyl och/eller mekanisk ventilation med intensivvårdsrespirator eller hemventilator, eller icke-invasivt stöd via mask eller munstycke. Patientens behov styr, oberoende av diagnos, den avancerade rehabiliteringen, andningsvården och monitoreringen. Komplexa utskrivningar är rutin, och vid behov utbildas personliga assistenter.

Patienter som remitteras till REMEO är sköra, ofta med diagnosen »failure to wean«, vilket innebär att de inte klarat sig utan respirator. 40 procent kommer till kliniken med invasiv ventilation, varav 80 procent kan tränas ur respiratorn. 60 procent av patienterna har trakealkanyl när de kommer till oss och av dem blir 80 procent av med kanylen. Detta ger större valfrihet för fortsatt vård på en lägre vårdnivå eftersom endast ett fåtal vårdinstitutioner accepterar patienter med trakealkanyl och/eller andningsstöd.

Kliniken startade 2013 och har vårdat drygt 200 patienter under sammanlagt 12 000 vårddygn (medianvårdtid 41 dagar). Av patienterna remitteras två tredjedelar från IVA, medan övriga kommer från en vanlig vårdavdelning. 55 procent skrivs ut till hemmet/äldreboende och 35 procent till specialiserad rehabiliteringsklinik, medan 10 procent remitteras tillbaka till akutsjukvården. Mortaliteten är enligt vår kvalitetsdatabas 4,8 procent bland patienter på kliniken och 8,2 procent dag 1–31 efter utskrivning [opubl data; 2017]. För Stockholms intensivvård ligger mortaliteten dag 1–31 efter utskrivning på cirka 20 procent enligt SKL.

Förutom den förbättrade livskvaliteten för patienter som slipper andningsstöd är de hälsoekonomiska vinsterna för samhället stora när patienter kan rehabiliteras, slippa kanyl, tränas ur respirator och komma hem på ett tryggt sätt. Det är ett starkt argument för kliniker som REMEO.