Ordföranden i Läkarförbundets styrprincipprojekt Anders Lundberg skriver klokt under »Signerat« i Läkartidningen (nr 16/2018) [1] om behovet av mer ändamålsenliga styrsystem i vården. Det är alldeles utmärkt att Läkarförbundet äntligen startat en egen utredning om principer för vårdens styrning som bättre än dagens tillgodoser de behov vården bör och kan tillgodose.

Men ambitionen att föreslå »generella riktlinjer som våra politiker och tjänstemän kan rätta sig efter när de reviderar och upprättar styrsystem« räcker inte. Det räcker inte heller med att »berätta för politiker och chefer hur och när styrsystem ska utformas för att göra minsta möjliga skada och ge oss det svängrum vi behöver för att skapa världens bästa sjukvård«. Vi måste ha mycket högre ambitioner för vårdens och vår egen skull som profession.

Läkares anseende och arbetsvillkor har successivt försämrats, med ökande sjukskrivning, suicidrisk och flykt från den offentliga vårdens allt torftigare arbetsmiljö. Det stora problemet är den tilltagande politiseringen och byråkratiseringen av vården. Det är numera landstingsråd av olika politisk färg som gång på gång försäkrar att vårdens kvalitet inte påverkas av neddragningar av vårdplatser och långa vårdköer. Det är också politikerna som arbetar »intensivt« med att utreda och lösa vårdens problem. Turerna kring det nya Karolinska är extremexemplet på en politiker- och byråkratstyrd verksamhet utan förankring i den kliniska verkligheten. Det måste bli ett slut på detta.

Det finns bara ett sätt att få styrfart igen. Vi måste ta saken i egna händer genom att se till att läkare återigen genomgående blir verksamhetschefer. Som chef har man trots allt stor makt över vardagspraktiken. Ju fler vi är som chefer, desto starkare blir vi gentemot administration och politiker. Vi kan med största sannolikhet inte räkna med att vare sig politiker på riksnivå eller landstingsnivå verksamt ska bidra till en förändring, helt enkelt för att de inte längre har tillräcklig kunskap om sjukvårdens natur och inte heller respekt för professionens synpunkter.

Hur många sjukvårdskunniga finns det till exempel i den närmaste kretsen kring ministern som är ansvarig för hälso- och sjukvården? Kollegan Finn Bengtsson har nyss beskrivit detta i Läkartidningen (nr 17–18/2018) [2].

Men det räcker inte med att återprofessionalisera sjukvårdsledningen – de läkare som blir chefer måste lämna modenyckerna när det gäller ledningsfilosofi och organisationstänkande och återgå till gammal beprövad erfarenhet, nämligen att styras av klassisk vårdetik. I det perspektivet är det en självklarhet att patientintresset är det primära. Då finns inte utrymme för aggressiv annonsering om sin egen förträfflighet. Fortfarande gäller att lyssna på patienten och att individualisera vården efter den enskilda patientens behov, som kan vara väldigt olika trots samma diagnos.

Den enda organisation som kan göra något åt detta är Läkarförbundet med sina specialistföreningar, och helst i nära samarbete med Läkaresällskapet.

Låt det bli en omfattande remissrunda när styrprincipprojektet är slutfört, så att hela läkarkåren engageras.

Ge Läkarförbundets chefsförening mycket större resurser att utveckla kurser och mentorskap. Där finns stor erfarenhet av att vara chef. Detta är den allt överskuggande frågan nu och inom överskådlig tid – viktigare än löneförhandlingar och jourscheman!

Uppgiften är inte lätt, men samtidigt inte omöjlig på något sätt. Det handlar om vilja och tålamod. Gör vi inte detta kan vi se fram mot en fortsatt demoralisering av läkaryrket och en fortsatt vårdkris. 

Läs replik från Anders Lundberg:

Vi måste vänligt men bestämt ta över ledarpositionerna