Under mitt yrkeslivs första del användes en A5-blankett för sjukskrivning. En enda rad med diagnos, sjukskrivningstid och rekommendationer. Samarbetet med handläggaren var gott. Försäkringskassan litade på läkaren, som såg patienten som en helhet, medi-cinskt och psykosocialt. Läkarintygens utformning och omfattning betydde föga för variationer i sjuktalen [1].  

Nyligen tog jag mig in i Försäkringskassans nya Webcert. Sjukintyget har ökat från två till fyra sidor med detaljfrågor även vid kort sjukskrivningstid. Frågerub-rik gällande tidigare sjukhistoria, kroppsliga och själsliga defekter och även nuvarande sjukhistoria saknas. Patienten är reducerad till en funktionsnedsättning.

Sjukdomsbegreppet ändrades 1995. Försäkringskassan ska nu bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Myndighetens oförmåga att väga in social utsatthet har uppmärksammats [2]. Professorn i offentlig rätt Lotta Vahlne Westerhäll påpekar att rättssäkerhet och rättvisa vid tillämpning av det nya arbetsförmågebegreppet har försämrats i och med att det ska tolkas från ett renodlingsperspektiv [3]. 

Socialstyrelsens medicinska beslutsstöd, nu integrerat i Webcert, förstärker missuppfattningen att all sjukdom kan beskrivas i objektiva mått.

Försäkringskassans nya intyg har tagits fram utan kontakt med Distriktsläkarföreningen eller Läkarförbundet. Inte sedan 2015 har förbundet tillfrågats. Då påpekade man behovet av samråd och bred testning av ett nytt nationellt intyg.

Riksrevisionen har i en granskning insett svårigheterna att skriva läkarintyg enligt kraven vid psykisk ohälsa och menar att regelverket kan vara rättsosäkert. Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren påpekar att det är svårt att anpassa individens behov till kraven på objektiva beskrivningar [4]. På frågan »Varför kan ni inte anpassa er till Försäkringskassans krav?« svarar hon klokt: »Då är följdfrågan, varför kan inte varje patient anpassa sig och uppvisa objektiva fynd som kan passa in i den juridiska mallen. Så är det inte, individer är olika.« Ut an helhetsinsikt finns ingen möjlighet att göra en individuell bedömning.

Vi ser nu effekterna av den människosyn renodlingsbegreppet står för, som förstärkts av den politiska doktrin som föregående regering införde och nuvarande regering inte förmått ompröva:  att arbetslinjen gäller även för svårt sjuka. Det har enligt Riksrevisionen [5] inneburit att de som fått avslag på sin ansökan om sjukersättning i genomsnitt förlorat 125 000 kronor om året i inkomst och sjukhusvårdas mycket oftare.

De mest sårbara har det senaste decenniet inte alls fått lämpliga, anpassade jobb utan slagits ut ur gemenskapen och lever många gånger i misär eller beroende av anhöriga. I all politisk retorik om att minska utanförskapet är det paradoxala att regelverket efter 2008 just skapar extremt utanförskap. Partierna har i debatten efter Riksrevisionens rapport inte heller bedrivit självrannsakan eller föreslagit hur de drabbade ska kompenseras och få upprättelse. 

Jag vill att Läkarförbundet

  • tar strid för att samhällets mest sjuka och utsatta omfattas av välfärdssystemen och inte manövreras ut i en inhuman teknokratisk process, om än baserad på lagstiftning
  • kräver omfattande förändringar i bemötandet från Försäkringskassan gentemot läkarkåren, inte minst primärvårdens läkare som i upprepade undersökningar framhåller relationen till myndigheten och dess petimeterkrav som ett av de viktigaste arbetsmiljöproblemen
  • överväger stridsåtgärder om inte »kompletteringsterrorn« upphör
  • kräver att Försäkringskassan återtar sin roll som drivkraft och samordnare i rehabiliteringen, bland annat med stöd till, kontroll av och krav på arbetsgivaren
  • uppvaktar socialministern och kräver lagändringar samt inflytande/representation i de översyner som tillsats vad gäller sjukersättning, samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samt begreppet »normalt förekommande arbete«. 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.