Läkartidningen har nyligen publicerat två artiklar som behandlar prioriteringar [1, 2]. I samma nummer av tidningen skrev jag ett debattinlägg om möjligheten att spara pengar åt sjukvården genom att utrangera en onödig analysmetod [3].

Dagens sjukvård kan liknas vid ett smörgåsbord där det finns ett stort antal undersökningar och behandlingar, ofta flera för varje tillstånd. Ordet prioritering används när man egentligen menar ransonering. Vi får det smörgåsbord vi har råd med. I höstens val kommer svenska folket i viss mån att avgöra hur mycket av deras egna pengar och den skatt som utgår som kan komma att läggas på sjukvården.

Etiska diskussioner som de som nyligen förts i Läkartidningen [1, 2] saknar udd därför att de argumenterar i generella termer och med abstrakta exempel. Det är när man går från det teoretiska till verkligheten, från det abstrakta till det specifika, som det blir det svårare att använda spetsfundigheter.

De 70 miljoner kronor jag anser att vi kan spara [3] är ett »myggspott i Mississippi« när man begrundar hela sjukvårdsbudgeten, men vi kan bara göra den bedömningen när verkliga siffror tas fram i en specifik situation. Ransonering/prioritering behövs eftersom budgeten är ändlig. De 70 miljonerna bekostar cirka 160 biomedicinska analytiker eller 50 överläkare, inte något att fnysa åt. Det är ett exakt och omsättbart värde.

Fotbollens förbundskapten Janne Andersson måste till VM välja 11 spelare att starta med, plus avbytare. Han har redan fattat ett beslut: att inte ta med Zlatan. Det kan likställas med att utesluta en viss behandling. Man kan debattera i det oändliga om spelare A är bättre än B på en viss position. Läkaren väljer att utföra utredning X i stället för Y och behandling A före B, men folkets vilja avgör (via sjukvårdsministern) hur många utredningar och behandlingar läkaren kan göra per år. Här behövs specifika tillstånd, utredningar och behandlingar att jämföra och fatta beslut om.

Frågan om att jämföra tillstånd och behandlingar kan liknas vid om förbundskaptenen ska ha med en mittfältare till i truppen på bekostnad av en forward. Man måste avgöra hur mycket pengar som avsätts för utredning och behandling av benign prostatahyperplasi och hur mycket till prostatacancer. Vi kan inte stjäla från Kalle för att betala Nisse. Behandling av prostatahyperplasi handlar om att rädda (behålla) njurfunktion, inte enbart att förbättra vattenkastningen och undvika livslång kateterisering (RIK) för personen. På sikt leder effektiv behandling inte bara till omedelbart värde, utan till att det i framtiden inte uppstår njursvikt och behov av dialys.

Den stora budgetdelen i sjukvården är löner. Läkemedelsbudgeten utgör bara cirka 15 procent av sjukvårdskostnaden. De nya, dyra preparaten höjer kostnaden, inte bara på grund av priset utan även genom att nya sjukdomsgrupper kan behandlas. Om vi begränsar tillstånden vi behandlar sparar vi inte bara på behandlingsbudget utan också på personalkostnaderna. Vem ska välja vilka tillstånd som ska uteslutas?!

När Sverige står på prispallen jublar alla. För sjukvården fortsätter arbetet oförtröttligt. Här finns inga lagrar att vila på i fyra år. I stället väntar nya patienter och mer prioritering.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Lars Breimer har under åren skrivit diverse inlägg om etik och ransonering i Läkartidningen, Dagens Medicin och annorstädes.

Manus inskickat innan VM i fotboll 2018 började.