Jag skrev nyligen en krönika i Läkartidningen om värdegrunder som fått många läsarkommentarer. Joakim Crafoord, verksamhetschef på röntgenavdelningen vid Ersta sjukhus, är en av dem som kommenterat. Han gör det i ett mycket vänligt debattinlägg i LT. (Se länkar i slutet av artikeln, red anm.)

Jag tycker om Ersta diakoni, dess verksamhet och dess organisationsform. Om jag eller någon av mina anhöriga blev sjuk och skulle behöva vård, och det var vård som Ersta erbjöd, skulle jag vilja att vi blev behandlade där. Jag skulle önska att det fanns fler kliniker som den som Ersta diakoni driver. Beror en del av framgången och min positiva inställning på Erstas värdegrund? Det tror jag nog.  

Ersta är, vilket de naturligtvis är medvetna om och med rätta stolta över, en unik fågel inom svensk sjukvård. Man kan anta att en verksamhet som drivs som »idéburen vård« på »kristen grund« har ett behov av att för sig själva, sina uppdragsgivare och sina patienter formulera vad det faktiskt innebär, vilket de också gör i broschyren »Se människan. Ersta Diakonis värdegrund«.

Alla värdegrundsdokument, även de mest floskeltunga, innehåller några kloka formuleringar. Det gör inte att dokumentet som helhet är klokt eller ens nyttigt. Även Ersta diakonis värdegrund – som är bättre än de flestas – efterlämnar en känsla av reklambroschyr. Dokumentet innehåller framför allt vackra foton på äldre och barn som tittar existentiellt in i kameran.

Fast Erstas broschyr säger till skillnad från de flestas något. Där står bland annat: »Vi ser människan som en helhet av kropp, själ och ande med olika fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov där alla delar är beroende av varandra.«

Detta håller jag som ateist, läkare och naturvetare inte med om. Jag tror inte att kroppen är beroende av anden. Jag har absolut inga problem med att andra tror det eller att de vill bedriva god vård utifrån de premisserna. Men detta är en annan typ av ställningstagande än att se människan, som ingen förnuftig människa kan motsätta sig. En organisation som faktiskt står för något och som har värderingar som de vågar uttrycka. Rätt så.

Sedan är det några saker som inte står i Erstas värdegrund, vilket förvånar mig. Skulle jag, som ateist, få arbeta hos er? Förväntas jag delta i bön? I dokumentet står att alla människor ska bemötas med öppenhet och respekt, vilket ju inte riktigt är samma sak som att de är välkomna. Det står inte heller någonting om öppenhet och respekt för sexuella minoriteter. Inte ett ord om miljö eller hållbarhet. Ersta Diakoni, som sannolikt är bäst i klassen på detta, lyckas inte summera vad de står – eller inte står för. Ett värdegrundsdokument är ingen allomfattande summering av värderingar, inget facit eller regelbok. Så vad ska vi ha det till?

I snart tio års tid har jag skrivit krönikor i Läkartidningen om allt från strutsar till stickor. Ingenting jag tidigare skrivit har givit en respons som kommer i närheten av vad krönikan om värdegrunder gjort. Det har fullkomligt skummat av ilska i min inkorg. Problemet är inte begränsat till vården utan också företrädare för skolor, omsorg och offentlig förvaltning har hört av sig.

Min och många andras ilska handlar om att vi upplever att den värdegrund som vi eftersöker och skulle vilja verka efter inte hörs eller syns och att vad vi i stället får är en fernissa som stjäl tid och resurser. Vi klarar oss bättre utan klyschornas klokskap.

Läs krönikan och debattinlägg:

Krönika »Den mest uppenbara stölden är alla resurser som läggs ner på att introducera värdegrunden.«

Debatt Även gamla klyschor kan innehålla en kärna av klokskap