I telefonkön till teknisk support tänker jag tillbaka på livet som tonåring. Grafiken i datorspelen var verklighetsnära och gränssnitten logiska. Det behövdes ingen manual, och allt fungerade utan att hänga sig eller kännas långsamt. Upphandlare var tonåringar runt om i världen.

Nu, 20 år senare, sitter jag på akutmottagningens läkarexpedition och ämnet är människors liv och hälsa – i verkligheten. Under tiden jag väntar i telefonkö väntar patienter på att få den hjälp de sökt för. Undrar de var doktorn är?

Fem samtal före. Med jämna mellanrum hänger sig journalsystemen i dyrbara sekunder eller minuter, eller kraschar i flera timmar i sträck – ibland oförutsett, ibland som planerade driftstopp. När de väl fungerar går det långsamt. Bara att få en anteckning utskriven tar inte sällan någon minut, och kräver långt fler än det enstaka klick som vore logiskt.

Att läsa fler än 50 anteckningar åt gången (svart-vit text, inga bilder och absolut ingen 3D-grafik) kräver extra klick och extra väntetid. Hur data presenteras saknar oftast logik och grafik utöver vad som motsvarar ett traditionellt analogt arkiv. Den resulterande dubbeldokumentationen är inte bara tidskrävande utan riskerar också patientsäkerheten.

Något smart utnyttjande av data är det inte tal om. Inga digitala bedömningar av provresultat (exempelvis blodgas eller anemi). Inga varningar när en patients sökbeteende avviker från tidigare, som en signal på något nytillkommet. Inga inbyggda kvalitetsregister. Och kommunikationen mellan olika system både inom och mellan landsting är så dålig att vi ibland får komplettera med fax. Att kunna presentera prov- eller röntgensvar för patienten på en »padda« är en avlägsen dröm.

Tre samtal före. Jag läser Socialstyrelsens statistik över de 21 högskoleutbildningar som i dag arbetar inom vården (läkare, sjuksköterska, ortopedingenjör, receptarie med flera). Vi motsvarar tillsammans över en miljon högskoleår [1]. Men hur kompetent är vår digitala miljö organiserad?

Sverige (som är mindre än London sett till antalet invånare) har delats upp i 21 landsting som var för sig upphandlat flera separata system för bland annat patientjournaler, laboratorie- och bilddiagnostik, klinisk fysiologi, förlossningsvård, ambulansjournaler, operationsplanering och dosförpackade läkemedel. Ingen vet exakt hur många system vi har, men vi vet vad det kostar: 8 miljarder om året [2]. Nu senast är det Region Skåne som köper nytt: 1,3 miljarder för ett system som ingen annan i Sverige använder [3]. Samtidigt läggs mångmiljonbelopp på att göra läkemedelslistan – en mycket liten del av all information – gemensam för hela landet.

Hur kommer det sig att Sveriges kanske mest högutbildade och därmed kostsamma yrkeskår har sämre teknik på jobbet än vad tonåringar har på sin fritid i ett land med internationellt erkända systemutvecklare? Tänk om vi kunde få skapa något gemensamt i syfte att frigöra dyrbar tid och kompetens till patienterna?

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.