Den schweiziske forskaren Thomas Munder och hans kollegor fann för några år sedan i en sammanställning av metaanalyser att forskarens teoritillhörighet har mycket stor betydelse för psykoterapistudiers resultat. Om jag har ett engagemang i psykodynamisk terapi och gör en studie som jämför denna terapiform med KBT är chansen stor att den dynamiska terapin visar sig bäst.

Läsare av studier om skillnader mellan psykoterapimetoder har lärt sig att först ta reda på vilken inriktning forskarna har. Därför var det förbluffande när den holländsk terapiforskare Pim Cuijpers och hans medarbetare för några år sedan i en metaanalys fann att systematiska stödsamtal (supportive therapy) har lika bra resultat för behandling av depression som mer etablerade metoder som KBT och IPT (interpersonell terapi). I alla studier som jämförde stödsamtal med annan behandling hade forskarna nämligen sin tro på den andra behandlingen.

Pim Cuijpers – vars rykte som oförvitlig och opartisk forskare är starkt – publicerade för ett par månader sedan en artikel där han efter noggrann genomgång av alla studier om depressionsbehandling (cirka 500 randomiserade studier) kom fram till att kanske en av åtta patienter som deltog i välgjorda studier som innehöll träning och handledning för behandlarna och adekvat kontroll för bias blev botad från depressionen. Ungefär 50 procent förbättrades. Inte så imponerande med tanke på det personliga lidandet och de samhälleliga kostnaderna.

Det finns ytterligare ett fynd som komplicerar bilden av tillståndet depression och hur det ska behandlas. I de ännu inte slutgiltigt publicerade engelska riktlinjerna för depressionsbehandling från NICE (National Institute for Health and Care Excellence) visar det sig att om man bara ger psykologisk behandling utan kombination med medicin ligger KBT bättre till än IPT och PDT (psykodynamisk terapi). Om man däremot kombinerar den psykologiska behandlingen med medicin, vilket är vanligast i vardagsvården, är IPT den bästa behandlingen, PDT kommer tvåa och KBT först på sjunde plats. Kontentan är att det visserligen går att finna skillnader mellan behandlingsformer men skillnaderna har negligerbar betydelse.

Att Socialstyrelsen i sina riktlinjer rekommenderar vissa metoder och avråder från andra, trots att forskningen visar att de i det stora hela är lika bra, tyder på att myndigheten på detta område befinner sig i en tankebubbla. Om man är van att prioritera behandlingar för lunginflammation och knäskador är det inte helt lätt att förstå sig på depression och psykoterapi. Risken är att riktlinjer som skapas i forskningsbubblor förlänger det misslyckande som depressionsbehandlingen är för många människor. 

När myndigheter på myndigheters vis försöker bestämma över oss är det viktigt att vi behåller vårt sunda förnuft. Att vi ger människor den respekt de har rätt till när de söker för sin depression.

När nu Region Skåne gör uppror mot Socialstyrelsen och föreslår mindfulness som förstahandsbehandling för depression på alla vårdcentraler visar det vilken låg tilltro man har till myndigheten. Visserligen är idén befängd eftersom det saknas rimligt vetenskapligt stöd för att mindfulness skulle vara bra för alla med depression. Ingen regionstyrelse skulle komma på tanken att bestämma om en ny typ av hjärtoperation utan stöd i riktlinjer eller forskning. Men mindfulness är säkert inte sämre än något annat om patienten möts av en engagerad mindfulnessinstruktör.