I en ABC-artikel i Läkartidningen beskrivs orsaker, symtom och utredning av icke-traumatisk nack- och ryggsmärta [1]. Det är tråkigt att läsa en artikel i ett så viktigt ämne som långvarig smärta publicerad 2018, men baserad på förlegade uppfattningar. Långvarig smärta är en av våra största folksjukdomar, och en av de dyraste både vad gäller sjukvårdskonsumtion och produktionsbortfall på grund av arbetsoförmåga [2]. Det är därför viktigt att man belyser ämnet på ett riktigt sätt utifrån den kunskap som finns [3].

Det kan vara intressant att diskutera specifika sjukdomar i ryggen såsom cauda equina, diskbråck, spinal stenos och ankyloserande spondylit. Men när det gäller smärtproblem är dessa diagnoser ovanligheter [4–7]. Genom åtskilliga studier allt sedan 1960-talet vet vi att bilder skapade med slätröntgen, DT eller MR inte är korrelerat till smärta eller smärtlokalisation [8–12]. Smärtan låter sig helt enkelt inte avbildas. I stället måste man i samarbete med patienten använda interventionell utredning där man under kontroll av röntgen bedövar misstänkta strukturer och därigenom lokaliserar varifrån smärtan kommer.

Utifrån ett flertal epidemiologiska studier där man jobbat på det sättet vet vi att cirka 40 procent av smärtorna i ländryggen är diskogena (dock utan diskbråck), att cirka 30 procent är facettledsrelaterade (med eller utan så kallad intervertebralledsartros som ju inte ger information om huruvida facettleden orsakar smärta) och att cirka 20 procent är kopplad till bäckenlederna (utan synlig förändring på MR eller röntgen) [13].

När det gäller smärta i hals- och bröstrygg ligger andelen facettledsrelaterad smärta högre (35–50 procent i olika studier) [4,12]. Särskilt högt ligger den efter olika trauman såsom whiplasholyckor. Att inte ens nämna facettledsrelaterad smärta, som både är en av de viktigaste orsakerna till långvarig smärta och som dessutom är förhållandevis enkelt att både diagnostisera och behandla med bra resultat, är anmärkningsvärt och visar att man inte satt sig in i modern litteratur [14]. Inte heller ser man sambandet mellan ryggsmärta och autonom påverkan, utan börjar diskutera långbanesymtom och cauda equina-påverkan om patienter beskriver tarm- eller blåsrubbningar.

I verkligheten är det mycket vanligt med en sekundär autonom påverkan vid både facettledsproblematik och sakroiliakaledssmärta, och de patienterna beskriver påverkan på alla de delar av det autonoma nervsystemet som vi från fysiologiska studier vet innerveras autonomt: urinblåsa, tarm, sexuella funktioner, moderering av muskelrörelser, cirkulationspåverkan med kall extremitet, svullnad, sudomotoraktivitet med svettningar, synpåverkan med fokuseringsproblem med mera [15–17]. Symtomen förekommer alltid vid komplext regionalt smärtsyndrom, för det mesta vid fibromyalgi och mycket ofta hos andra smärtpatienter – men det krävs att man frågar och undersöker för att man ska se det.

Att undersöka patienter noggrant är bra, men det är få saker som har så låg evidens som våra kliniska undersökningar och deras samband med en viss orsak till smärta [18]. Bilddiagnostik har inte heller någon plats i en utredning av långvarig smärta annat än för att utesluta specifika sjukdomar man misstänker [19,20].

Precis som NICE (National Institute of Care Excellence) slår fast i sin rapport över utredning och behandling av ländryggsvärk 2016 är bilddiagnostik onödig i de flesta fall, medan man däremot bör överväga riktad diagnostik av facettledssmärta och när det går bekräfta erbjuda patienterna behandling med radiovågsbehandling [21].

Vi behöver uppmärksamma långvarig smärta, men det är viktigt att det som skrivs följer modern internationell forskning och inte ytterligare stigmatiserar smärtpatienterna [3,22]. ABC-artikeln i LT bidrar tyvärr bara ytterligare till att fördomar stärks och behandlingsbara smärttillstånd missas.

Läs repliken:

ABC-artiklar baseras på bästa tillgängliga vetenskapliga underlag

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.