Socialstyrelsens nya riktlinjer för ångest och depression [1] har precis som tidigare riktlinjer varit föremål för diskussion om vilken psykoterapiform som är bäst. Diskussionen har varit polariserad och inte konstruktiv beträffande behandlingarnas huvudsyfte, vilket givetvis är att erbjuda patienterna en god och säker vård. 

De nya riktlinjerna är lika dem som fastställdes 2010 [2] och tidigare publicerade rekommendationer [3, 4]. Riktlinjerna överensstämmer också till stora delar med dem som finns i Storbritannien och USA [5, 6]. KBT rekommenderas som psykologisk behandlingsmetod för de många ångestdiagnoserna. Om än med en fördel för KBT så rekommenderas fler metoder, bland annat viss psykodynamisk terapi (PDT), för lätt till medelsvår depression. Dessa slutsatser finns också i SBU:s senaste sammanställning [7].

Vi anser att det verkliga problemet inte är vilken terapiskola som är bäst vid behandling av mindre allvarlig depression. Problemet är att patienter som söker vård för lätta och medelsvåra depressioner altför sällan erbjuds evidensbaserade psykologiska behandlingsmetoder. En orsak är att behandlarna faktiskt inte kan det som efterfrågas utan i stället erbjuder ospecifik behandling och medicinering.

KBT och PDT är paraplybegrepp, och båda ger liten information om vad som borde ingå i de behandlingar som Socialstyrelsen rekommenderar. En behandling med exempelvis KBT kan skilja sig väsentligt för två personer med samma diagnos. En välutbildad behandlare individualiserar behandlingen och vet dessutom att det ofta finns flera evidensbaserade metoder inom paraplybegreppet.

För att kunna individualisera och välja metod krävs gedigen utbildning i de evidensbaserade behandlingar som finns. Har man tillräcklig kunskap vet man vilken form av KBT eller PDT som avses i rekommendationerna, och kan utföra dem. Har man det inte är risken mycket stor att man använder en variant av dessa för alla patienter som med tiden påverkas mer av egna preferenser än av det forskningen ger starkast stöd.

Det stora problemet är således att det råder stor brist på psykologer och psykoterapeuter som har ordentliga kunskaper i de evidensbaserade metoder som Socialstyrelsen förordar, oavsett inriktning.

KBT dominerar sedan länge forskningsresultaten vid ångestsyndrom och är, i olika varianter, sedan länge den terapiform som rekommenderas för detta [1-3]. Evidensbaserad KBT dominerar däremot inte det behandlingsutbud en vårdsökande erbjuds. Trots ansträngningar finns fortfarande nyexaminerade, nylegitimerade behandlare som saknar kunskap om de mest evidensbaserade metoderna. Detta medför på många håll väntetider på över ett år för att få en potent behandling. En orimligt lång tid.

Hur kan vi säkerställa att patienter i alla åldrar, på alla vårdnivåer och i alla delar av vårt land får en vård baserad på evidens?

Vi anser att beslut krävs för ett ökat antal utbildningsplatser i de psykologiska behandlingsmetoder som är evidensbaserade. Därtill behövs en översyn av den oreglerade utbildningsmarknaden, som i dag erbjuder grundläggande psykoterapiutbildning och korta kurser i olika metoder. Annars finns stor risk för att ovederhäftiga kurser erbjuds av oseriösa aktörer.

Internationellt finns lyckade exempel på hur utbildningsinsatser och systematiska utvärderingar har höjt kvaliteten på vården för dessa patientgrupper [8]. Vi välkomnar att Socialstyrelsen väljer att undersöka hur behandlingen för depression och ångest faktiskt ser ut i dag. Det är ett initiativ som ger en bra bas för att ta ut en ny riktning.

Vårdgivare måste kunna vara säkra på att deras personal har adekvat kompetens. De som utför behandlingar måste ha vetenskapsbaserad kunskap. Detta är helt nödvändigt för att patienterna ska få den vård som dagens evidensläge visar är den mest effektiva.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.