Socialepidemiologi och medicinsk antropologi är forskningsdiscipliner som intresserar sig för samspelet mellan individ och samhälle för att identifiera faktorer som påverkar hälsa, sjukdom och vårdkonsumtion. En tydlig epidemiologisk företeelse är ökningen av antalet ADHD-diagnoser i Sverige, särskilt hos unga vuxna [1, 2], trots att »ADHD-drag« inte ökat generellt i befolkningen [3].

Den psykiatriska vetenskapen har argumenterat för att ADHD existerar oavsett samhällsförhållanden eller språklig begreppsapparat [4], medan den sociologiskt inriktade positionen varit att diagnosen är en diffus konstruktion [5]. Detta har genererat en kamp om huruvida ADHD verkligen är ett befogat medicinskt fenomen [6].

En internationell prevalensanalys visar att variationen för ADHD troligtvis beror på olika metodologiska och kliniska tillvägagångssätt snarare än på skillnader i reell prevalens [7]. Riskerna med en alltför ensidig tolkning av dessa epidemiologiska data är att det enkom blir en diskussion om över- respektive underdiagnostisering, men då ADHD är kontinuerligt fördelat i populationen är prevalensen avhängig av social konsensus kring var gränsen för avvikelse ska gå.

Den medicinska antropologin studerar bland annat mänskliga föreställningar och beteenden som ger upphov till trender och skeenden. Vetenskapsfilosofen Ian Hacking använde sig av begreppet »ekologisk nisch« för att studera en psykiatrisk diagnos [8]. Biologiska organismer kan bara överleva i en nisch med de rätta förutsättningarna, och detsamma gäller vissa sjukdomskategorier.

Enligt Hacking kan den ekologiska nischen för en diagnos sällan förklaras utifrån en enskild orsak. Snarare rör det sig om flera simultant verkande vektorer som gör nischen och sjukdomen möjlig. Försvinner kombinationen av vektorer förstörs nischen och diagnosen slutar att frodas. Exempelvis skulle diagnosen dyslexi inte frodas i ett samhälle utan skriftspråk. För att förstå den epidemiologiska förändringen av ADHD är det av stor vikt att studera betydelsen av de vektorer som är sammankopplade med en ökad diagnostisering, exempelvis internets roll, patient-/intressegrupper, ökat biologiskt fokus inom psykiatrin, övergångar från ICD till DSM och marknadsföring från läkemedelsindustrin [9].

Förskrivningen av centralstimulantia i Sverige bland unga vuxna (20–29 år) var elva gånger så hög 2017 som 2006 [19], trots att evidensen för behandling av vuxna är av låg eller mycket låg kvalitet [11]. I den amerikanska debatten har den lavinartade ökningen av centralstimulantia uppmärksammats och kritiserats [12, 13]. Det är av stor vikt att hitta en balanserad och nyanserad position mellan kompromisslöst medicinmotstånd och orimligt eskalerad allt-i-allo-behandling, särskilt gällande narkotikaklassade preparat där det finns risk för toleransutveckling och behov av ökad dosering.

En ny registerstudie från vår forskargrupp visar på flera problem med överanvändning av centralstimulantia [14]. Studien bygger på 56 922 individer (6–79 år) som dispenserades metylfenidat i Sverige mellan 2010 och 2011. Av dessa fick 7,6 procent motsvarande 150 procent eller mer av rekommenderad maxdos, och 11,3 procent av individer med beteendestörning orsakad av psykoaktiva substanser fick hela 200 procent eller mer av maxdosen. Prevalensen av överanvändning associerades med stigande ålder och långtidsexponering.

Ur ett antropologiskt och socialepidemiologiskt perspektiv bör den epidemiologiska forskningen om ADHD inte bara handla om att upptäcka en objektiv eller »naturlig« prevalens utan också om faktorer som påverkar våra föreställningar och klinisk praxis. Om evidensgraden för centralstimulerande behandling av vuxna är låg till mycket låg, varför har förskrivningen hos unga vuxna då blivit 11 gånger så stor mellan 2006 och 2017? Frågor som dessa bör besvaras genom att utforska hur samhälleliga, ekonomiska och ideologiska strömningar förändrar klinikers, forskares och lekmäns antaganden, begreppsapparat och förklaringsmodeller.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.