År 2008 införde Sverige intrapartal antibiotikaprofylax (IAP) baserad på maternella riskfaktorer. Detta hade dömts ut i stora USA-studier. Där infördes IAP baserad på prepartal GBS-odling, vilket halverade incidensen av så kallade early onset-infektioner ytterligare. Riskfaktor-IAP gav hos oss 25 procents reduktion [1, 2]. Bo Jacobsson och medförfattare skriver i Läkartidningen [3] att bättre följsamhet sannolikt går att uppnå. Vid utopin 100 procents följsamhet får varannan föderska med GBS inte IAP [4]. Att förorda IAP, som i praxis exkluderar mer än hälften av alla gravida med GBS, för att de har »allmänt bättre prognos«, är ett oetiskt lotteri med för få vinnare. 

Europa vill nu till USA:s nivå [4]. IAP maximeras med intrapartal PCR, som i princip kan styra den till alla gravida med GBS. Sensitiviteten 93,7 procent för PCR är underskattad, då odling var referens i utvärderingarna [5]. Negativ intrapartal PCR efter GBS-positiv prepartal odling klassades (felaktigt) som falskt negativ (GBS-status är instabilt i vagina). Optimal IAP baseras i dag på GBS-PCR, och riskfaktorer är back-up om PCR fallerat. IAP kan förebygga odlingspositiv sepsis/meningit och GBS-relaterad klinisk sepsis, pneumoni och framför allt behov av neonatalvård där odling från barnet saknas.

I en svensk studie fick 5,4 procent av fullgångna barn neonatalvård om mamman haft GBS i vagina vid partus och inte erhållit profylax [6], i dag motsvarande cirka 1 950 fall/år. Orsaken var framför allt lungproblem (icke tolkade som infektion) och övervakningsbehov.

Extrapolerat antal intagningar för GBS-negativa förlossningar blir 850/år, varför 1 100 intagningar/år kan kopplas till GBS och därmed vara åtkomliga för IAP. »Ospecifik« neonatalvård utgör därmed 9 av 10 fall av GBS-relaterad morbiditet, vilket drar stora kostnader och kan minskas kraftigt med PCR-IAP. En noggrann fransk studie av förlossningar med fullgångna foster stöder detta då den visar att priset för PCR uppvägdes av lägre kostnad för neonatalvård [7]. Minimering av mortalitet, morbiditet och sequele blir därmed bonuseffekter.

IAP utgör <1 promille av vår exponering för antibiotika [8]. Att riskfaktor-IAP och PCR-IAP krävde lika mycket penicillin i en finsk studie [9] är »osannolikt« [3]. En analys av 30 studier fann ingen relevant negativ inverkan av IAP på föderska eller barn [10]. Jämfört med en diger litteratur om dramatisk effekt av sectio på barnets mikroflora och hälsorisker ter sig IAP oskyldigt.

Skillnaden mellan IAP-metoderna gäller träffsäkerheten. PCR-IAP kan i princip fokuseras till alla nyfödda som riskerar GBS-problem, jämfört med <50 procent med riskfaktor-IAP.

Vid nationell PCR-IAP bör priset på utrustning och testkit kunna minimeras via Sveriges Kommuner och landsting. Lägre prisnivå för PCR bör ingå i Socialstyrelsens hälsoekonomiska modeller. Likaså bör Folkhälsomyndigheten, i dag statlig expertmyndighet för bland annat klinisk mikrobiologi, ingå i »berörda professioner«, och PCR-IAP bör följas upp på olika sätt.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.