Jag är mentor i ett studentprogram på KI. Vi ses en gång per termin med olika teman för dagen, och som avslutning går studenterna igenom styrkor och svagheter, utveckling och framtida planer med mentorn. I min grupp har två av studenterna redan en karriär bakom sig. Göran Härdelin är civilingenjör och har arbetat med organisationsförändring och ledarskap i näringslivet. Anders Forss är jurist och har varit diplomat. För båda ledde önskan att arbeta närmare människor till valet att ändra yrkesbana.

Det känns som en tillgång att träffa äldre studenter. Diskussionerna och mötena blir givande. Därför föreslog jag en intervju om hur de ser på studierna, läkarrollen och vården i stort.

Under mina egna år som medicine studerande och senare underläkare var organisationen hierarkisk. Alla såg upp till läkaren som var den givne chefen – erfaren med den medicinska kunskapen och den rätta bedömningen. Därför är det intressant att höra hur de båda ser på organisationen av vården.

Göran Härdelin ser en stark arbetsvilja och inbjudande lärandekultur som något att bygga vidare på. Samtidigt finns brister i hur vi kommunicerar i vårdkedjan. Tidspressen ställer höga, ibland orimliga, krav på att både läkaren och patienten är fokuserade, ger relevant information till varandra och inte avviker från tråden.

»En annan sak är hur läkare snurrar från plats till plats. Det skulle behövas mer kontinuitet. Tyvärr verkar det finnas gap mellan ledning och klinisk personal. Och organisationer utan chefskap och med stor personalomsättning faller snabbt ihop även i de enklare sakerna som den gemensamma frukosten eller hur fikarummet ser ut.«

Anders Forss ser tydligt hur toppstyrning tar energi och fokus från kärnverksamheten och tillsammans med tungrodd administration och tidspress bildar en malign triad. De seniora kollegornas erfarenheter borde lyftas fram tydligare. Likaså erfarenheter hos alla olika personalkategorier. »Det räcker inte med förslagslådor.«

Båda ser såväl likheter som skillnader mellan sina tidigare jobb och vårdyrket. De noterar läkarnas ointresse för chefs- och ledarskapet. »Inom näringslivet är det mångas mål att bli chef. Det är där status och makt ligger. Som läkare är det tvärtom. Alla ser upp till den främsta specialisten.« En nackdel med det är att de kliniska läkarna abdikerar från ledningen i vården. Förståelsen av hur det »funkar i verkligheten« går förlorad där organisatoriska beslut tas. De ogillar också uttryck som »kund« och »vårdtagare« om patienter. »I mitt tidigare arbete stod processerna och slutprodukten i centrum. Det finns något väldigt vackert i relationen mellan patient och vårdpersonal.«

Anders Forss tror att läkarens kliniska blick och känsla för vad som är viktigt och bråttom mognar med åren. En likhet med diplomatjobbet: »En ambassadör har oftast mer is i magen än en ung diplomat.«

Även patienter noterar ålderns betydelse. När jag som ung vikare på psykiatriska kliniken i Lund skulle samtala med en patient fick jag nej. »Du är för ung – har inget att ge.« Detta står i motsats till de äldre studenterna. Vissa patienter tror att de har mer medicinsk kunskap för att de ser äldre ut!

Det finns vanligtvis cirka 20 äldre medicinstuderande per kurs [1], och det är inte svårt att hålla med i följande: »Vi har ett fantastiskt land där man kan få en chans att byta karriär senare i livet.«