Att drabbas av yrsel är skrämmande [1] och en vanlig orsak att söka vård. Cirka två procent av läkarbesöken i Sverige görs på grund av yrsel: 75 000 akutmottagningsbesök och 280 000 allmänläkarbesök varje år [2].

Yrsel beror i mer än hälften av fallen på vestibulära störningar [3]. Godartad lägesyrsel, funktionell yrsel, vestibularisneurit, vestibulär migrän, Ménières sjukdom och centrala vestibulära syndrom står för 75 procent av all yrsel [4].

Tyvärr är det vanligt att svenska patienter missförstås och överutreds på svaga medicinska grunder. Många vandrar runt mellan olika specialiteter i en resultatlös jakt på diagnos och behandling. Kunskapen om yrselsjukdomar har vuxit snabbt de senaste tio åren, men är tyvärr inte spridd inom svensk sjukvård. Att spända nackmuskler skulle vara en vanlig orsak är en vanlig missuppfattning.

I dag förstår vi bättre hur det vestibulära systemet samspelar med kognitiva, limbiska, motoriska och visuella funktioner i nervsystemet. En detaljerad kartläggning av patientens symtomförlopp och vestibulära funktion ger förutsättning för en anpassad och riktad behandling, men de flesta patienter hänvisas i stället till egenövningar, allmän balansträning eller behandling av nacken hos sjukgymnast.

Vid nästan alla vanliga och viktiga akuta yrselsjukdomar är ögonrörelserna störda. Men tekniken för att tydliggöra detta – videonystagmoskopi – saknas på de flesta svenska akutmottagningar. Dessutom saknas kunskap att tolka fynden och ställa rätt diagnos. Digitala lösningar finns, men används inte alls.

Vi vet att godartad lägesyrsel (kristallsjuka) är den vanligaste orsaken till yrsel [5]. Sjukdomen förekommer i flera varianter och kan ofta botas direkt. Även funktionell yrsel är vanlig efter den kontrollförlust som en övergående störning i balanssystemet innebär. Kopplingen mellan yrsel och ångest är underskattad, och ofta är det dessa yrseltillstånd som ger långvarigt lidande. Remiss till psykiater resulterar vanligen i att patienten hänvisas till sin husläkare, eller till svaret att patienten inte lider av psykisk sjukdom trots att funktionella yrselsymtom och ostadighet oftast förbättras eller helt botas av SSRI-behandling [6].

Globalt används nya undersökningsmetoder som videoimpulstest (vHIT) och vestibulära myogena potentialer (VEMP). De kan i detalj diagnostisera störningar i innerörats fem balansorgan och särskilja ofarliga från farliga yrseltillstånd. För dessa undersökningar utgår ingen ersättning i svensk offentlig vård, och de utförs därför nästan bara vid universitetssjukhus. I stället utreds yrsel med blodprov, hjärtutredningar och DT/oriktad MRT av hjärnan. För dessa utgår ersättning, men de ger sällan en förklaring till yrseln [7]. I Danmark finns i dag fyra gånger fler vHIT-system än i Sverige.

Neurootologi, specialiteten för yrsel- och balansrubbningar, har en svag ställning i Sverige och är numera en subspecialitet till ÖNH, en kirurgisk specialitet med begränsat intresse för tidskrävande utredningar. Tillräcklig tid för anamnes och klinisk undersökning är viktigt för diagnostiken. Ett 15-minutersbesök är oftast otillräckligt. Yrselpatienter tillhör ersättningssystemets »svarte pettrar«. En ÖNH-läkare tjänar mer på att peta ut tre vaxproppar än att ta emot en yr patient.

Vi arbetar helt eller delvis inom den privatfinansierade vården. Modern yrselsjukvård ter sig i dag förbehållen patienter med privat vårdförsäkring, privatbetalande eller dem som lyckas bli remitterade till universitetsklinikens balanslaboratorium.

Dagens förvirrade ersättningssystem styr patienterna åt fel håll. Patienter med yrsel medför en underskattad belastning på sjukvården. Incitamenten för omhändertagandet behöver uppgraderas. Det är dags att införa moderna undersökningstekniker och göra upp med föråldrade föreställningar om orsaker till yrsel. 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.