Vi tackar Ellen Blix för kommentarer på vår artikel om intagnings-CTG [1, 2]. Hon anser att resultaten står i kontrast till tidigare forskning, att det inte är vetenskapligt visat att intagnings-CTG förbättrar resultatet för alla kvinnor och att det saknas tidigare stöd för att intagnings-CTG förbättrar hälsan.

Ingemarsson et al utvärderade intagnings-CTG för två möjliga användningsområden [3]. Det ena var som screeningmetod för dåligt förlossningsutfall. Detta kunde man inte visa att det är bra för [3], vilket konfirmerats av ett antal studier [2].

Det var först när vi studerade tidigare valideringar närmare som vi förstod att man lagt ner stora resurser och gjort randomiserade studier på en indikation som aldrig använts (åtminstone inte i Sverige). Den typen av studier skulle sannolikt aldrig passera en etisk granskning i Sverige. Vi förstår att Ellen Blix, och flera andra, blandar ihop intagnings-CTG och förlossningsövervakning med CTG, vilket är olyckligt.

Den andra indikationen för intagnings-CTG som Ingemarsson et al utvärderade var identifiering av foster med hotande syrebrist redan vid ankomsten till förlossningen. Det var på denna indikation som intagnings-CTG implementerades i Sverige i slutet av 1980-talet.

Intagnings-CTG är en 20-minuters CTG-registrering som görs före undersökning och anamnes. Målsättningen är att utan fördröjning identifiera fåtalet gravida (1 av 500 i vår studie) med hotande syrebrist hos fostret redan vid ankomsten till förlossningsavdelning för att undvika fördröjning av handläggningen [4].

Vår studie är den första valideringen av huvudintentionen med intagnings-CTG, det vill säga det finns inga tidigare resultat som den kan kontrastera mot. Det förklarar också varför ingen tidigare visat fördelen för hälsan. Med detta följer att alla inte har nytta av intagnings-CTG, utan endast det fåtal fall där fostret har hotande syrebrist vid ankomsten till förlossningen (cirka 0,2 procent).

Intagnings-CTG fyller sannolikt en viktig roll för att hålla ner risken för ett sällsynt förlossningsutfall som »död under förlossningen«. I vår studie var död under förlossningen 18 gånger vanligare vid den enda enhet som inte använde intagnings-CTG rutinmässigt [5]. Efter intagnings-CTG använder vi i Sverige rutinmässigt intermittent auskultation var 15:e minut samt kontinuerlig CTG på slutet.

Vi är helt överens med Ellen Blix om att intagnings-CTG inte ska användas som en prediktionsmetod av förlossningsutfall sex till nio timmar senare. Om det använts så är det fel.

Vi håller även med om att det kanske är en del av det svenska obstetriska kulturarvet – något som vi vill vårda.

Eftersom ingen av de tidigare studierna utvärderat huvudindikationen för intagnings-CTG bedömer vi att man sannolikt missuppfattat hur intagnings-CTG används.

Läs kommentaren:

Intagnings-CTG – synpunker från andra sidan gränsen