Lizza Parts och Pelle G Lindqvist konstaterar i ett debattinlägg i Läkartidningen [1] att det inte finns skäl för att ifrågasätta intagnings-CTG, och hävdar att det är en effektiv metod för att identifiera syrebrist hos fostret. Detta står i kontrast till tidigare forskning i ämnet, och jag läste därför originalartikeln med stort intresse [2]. I den dras inte lika långtgående slutsatser. De baseras på en undergrupp av 88 (totalt 40 061 kvinnor) som förlöstes med akut kejsarsnitt inom en timme från ankomsten till förlossningsenhet.

Intagnings-CTG gjordes hos 73 kvinnor, och i 54 fall (74 procent) bedömdes det i efterhand att CTG-testet underlättat beslutet om kejsarsnitt. Hos en tredjedel av kvinnorna hade placentaavlossning diagnostiserats; en mycket allvarlig komplikation där kvinnan vanligtvis har symtom som blödning och smärta. Det är utifrån resultatet inte vetenskapligt korrekt att dra slutsatsen att studien visar att intagnings-CTG förbättrar utfallet för alla kvinnor; däremot kan man slå fast att det finns ett samband mellan onormal CTG och förlossning med kejsarsnitt inom en timme efter ankomsten.

I Norge, Danmark, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland rekommenderas inte intagnings-CTG hos lågriskkvinnor. WHO:s nya riktlinjer rekommenderar inte heller att intagnings-CTG används rutinmässigt [3]. Enligt författarna bygger dessa riktlinjer på studier där forskarna missuppfattat hur intagnings-CTG ska användas. Detta är ett anmärkningsvärt påstående. Fem randomiserade studier och två systematiska översikter [4, 5] har utvärderat effekten av rutinmässig intagnings-CTG hos lågriskkvinnor. Ingen har funnit stöd för att intagnings-CTG förbättrar hälsan hos mamman eller barnet.

Sedan 2006 har rutinmässig intagnings-CTG inte rekommenderats för lågriskkvinnor i Norge. Kvinnor med riskfaktorer undersöks och övervakas med CTG. Om en kvinna kommer in med blödning, magsmärta eller andra tecken på placentalossning anses hon vara högriskpatient, och då görs givetvis CTG-registrering.

Intagnings-CTG introducerades i många länder under sista hälften av 1980-talet på basis av en enskild observationsstudie [6]. Allteftersom nyare forskning visat att testet inte gör någon nytta har de flesta länder slutat rekommendera det [4, 7] – men inte Sverige. Testet utvecklades av en forskagrupp ledd av en inflytelserik svensk professor i obstetrik [6]. Kan det tänkas att intagnings-CTG blivit en del av det svenska kulturarvet?

Läs repliken:

Intagnings-CTG – missuppfattningar misstänks i flera länder

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.