Värdet av intagnings-CTG hos lågriskgravida har enligt en Cochraneöversikt samt en nyligen publicerad randomiserad studie hittills inte bevisats [1, 2]. Flera länder (och även WHO) rekommenderar därför inte metoden om riskfaktorer inte föreligger. Pelle G Lindqvist och Lizza Parts gör i ett debattinlägg i Läkartidningen en annan bedömning utifrån en studie med allvarliga metodologiska brister [3, 4].

Det handlar om en liten observationsstudie med 73 kvinnor som vid ankomsten till förlossningen undersöktes med CTG-registrering och sedan blev förlösta med kejsarsnitt inom en timme. Författarna beskriver den som en stor retrospektiv studie [5], då man inkluderat en kontrollgrupp på närmare 40 000 kvinnor (samtliga förlossningar under angiven tidsperiod, minus urvalet).

Författarna ville testa nollhypotesen att intagnings-CTG inte adderar ny information. Då måste man ha en jämförelsegrupp utan intagnings-CTG, det vill säga gravida som bedömts kliniskt och med auskultation av fosterhjärtljuden. Men nära 100 procent av kvinnorna i kontrollgruppen hade undersökts med intagnings-CTG enligt gängse rutin i Stockholm [5].

Data från den gruppen är därför enbart användbara som referens för att beskriva hur urvalet skiljer sig från populationen. Resten av studien skulle jag klassificera som kvalitativ, med tolkning som central metodik vid analys av både intervention och utfall. En sådan studie tillåter inte slutsatser om kausalitet. Den kan däremot vara hypotesgenererande.

Min andra invändning är att urvalet inte utgjordes av enbart lågriskkvinnor. Hos 46 kvinnor var graviditeten inte fullgången, vilket rimligen borde vara uppenbart även före intagningstestet. I sju fall diagnostiserades tillväxthämning antenatalt och 35 kvinnor hade diagnosen placentaavlossning (hur många av dessa fall som överlappade framgår inte). Andelen kvinnor som tillhörde gruppen lågriskgraviditet vid ankomsten till förlossningen framgår inte, då den bedömningen gjordes i samband med mödravårdsbesök.

Min tredje invändning rör hänvisningen till en svensk studie av alternativ mödra- och förlossningsvård (ABC-vård), som genomfördes 1989–2000 och som visar en förhöjd risk för fosterdöd under förlossningen bland förstföderskor men inte bland omföderskor [6]. Författarna till CTG-studien har inte läst ABC-studien tillräckligt noga och mer än fyrdubblat riskkvoten.

ABC-studien innehåller dessutom en detaljerad bedömning av de tre aktuella fallen gjorda av en oberoende bedömare, och inget utfall var relaterat till intagnings-CTG eller inte utan till överburna graviditeter (riktlinjerna för överburenhet ändrades därefter).

Att författarna skriver att andra missuppfattat syftet med intagnings-CTG känns något förmätet. Alla kliniker och forskare vet att syftet är att upptäcka tecken på syrebrist hos fostret, att det långsiktiga målet är ett friskt barn och det kortsiktiga att få hjälp i den fortsatta handläggningen, vare sig det är fråga om akut kejsarsnitt, extra övervakning eller annat. Mer om just detta finns i kritiken av den senaste randomiserade studien om intagnings-CTG [5] och i författarens svar på kritiken [7].

Läs repliken:

Målet är att få status på fostret direkt vid ankomsten

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.