Livmodertransplantation med levande donator – etiskt dilemma?

Forskningen kring livmodertransplantation som en behandlingsform för ofrivillig barnlöshet hos kvinnor med livmoderinfertilitet har utvecklats snabbt och det första barnet som burits i en transplanterad livmoder föddes 2014 i Sverige [1]. I dag har omkring 50 transplantationer genomförts världen över och ytterligare tolv födslar har rapporterats, varav åtta i Sverige [2].

I den vetenskapliga litteraturen påpekas ofta att livmodertransplantation skiljer sig från alternativ som surrogatmoderskap och adoption, med hänvisning till att transplantation gör det möjligt för kvinnor med livmoderinfertilitet att uppleva graviditet och genetiskt föräldraskap. Vidare har det ofta antagits att livmodertransplantation skulle vara mindre etiskt komplicerat än altruistiskt surrogatmoderskap och därför särskilt utgör ett alternativ i länder där surrogatmoderskap inte tillåts [3–5].

Vårt syfte är inte att ta ställning i frågan om altruistiskt surrogatmoderskap och/eller livmodermodertransplantation ska tillåtas i Sverige. Däremot menar vi att när de argument som legat till grund för beslutet att inte tillåta altruistiskt surrogatmoderskap [6] tillämpas på livmodertransplantation med levande donatorer framkommer tydliga paralleller mellan dessa två praktiker [7] då båda kan

• utgöra ett hot mot individernas autonomi, särskilt om närstående ses som presumtiva donatorer eller surrogatmödrar och därmed kan utsättas för press från vänner eller familjemedlemmar
• leda till ett utnyttjade av donatorer respektive surrogatmödrar, då svårigheter kring reglering och skydd på sikt kan öppna upp för kommersiella arrangemang som gör att kvinnor med låg socioekonomisk status kan känna sig tvingade att delta
• vidmakthålla samhälleliga normer som understryker vikten av graviditet och/eller genetiskt släktskap i relation till kvinnlighet och föräldraskap, vilket i förlängningen kan begränsa kvinnors liv
• innebära risk för psykologiska och/eller fysiska skador hos barn som föds genom en livmodertransplantation eller ett surrogatarrangemang, särskilt om något går snett vad gäller exempelvis relationella eller medicinska dimensioner av behandlingen. I båda fallen bedöms kunskapsunderlaget i dessa frågor i dagsläget som begränsat.

Närliggande praktiker är aldrig identiska och måste alltid bedömas utifrån sina unika karakteristiska. Vi menar dock att de paralleller som tydliggörs när argumenten mot altruistiskt surrogatmoderskap tillämpas på livmodertransplantation med levande donatorer visar att transplantation inte nödvändigtvis kan komma att bedömas som mindre etiskt komplicerat än surrogatmoderskap i den svenska kontexten.

Forskare bör därför vara försiktiga med att ta för givet att livmoderstransplantation med levande donator kommer att anses utgöra ett mer etiskt alternativ än altruistiskt surrogatmoderskap.

Vidare bör beslutsfattare i länder där altruistiskt surrogatmoderskap inte är tillgängligt (bland annat Sverige) överväga implikationerna av dessa paralleller i de fortsatta diskussionerna kring ett eventuellt införande av livmodertransplantation i det allmänna vårdutbudet.

Om vi eftersträvar att regelverk och policyer har ett konsekvent förhållningsätt vad gäller närliggande praktiker kan ett tillåtande av livmodertransplantation med levande donatorer vara svårt att förena med beslutet att inte tillåta altruistiskt surrogatmoderskap i Sverige.