Mot slutet av 1900-talet ansågs att observationsbaserad klinisk forskning inte hade något mer att erbjuda medicinska forskare. Vid den tiden gjorde vi en serie oväntade upptäckter in vivo [1]. Därför höll vi inte med [2-4]. Tyvärr kunde våra observationer, samt åtföljande begreppsbildning, inte ge stöd åt det rådande paradigmet inom luftvägs- och astmaforskning, men vi litade på våra data och utvidgade in vivo-observationerna för att nå förståelse. I vår strategi ingick utbyte mellan marsvin och människa. Vi undgick därmed »musfällan«, eftersom musmodeller av »astma« saknar cytolytiska eosinofiler, epitelavstötning samt plasmaexsudation.

Ulf Pipkorn har visat att vår näsa ger experimentella fördelar i studier av luftvägsinflammation [5]. Våra upptäckter gällde centrala områden inom astma: mikrocirkulations-, epitel- samt eosinofilmekanismer. Med stöd av oberoende tolkning av patientdata [6-8] har vi stärkt de begrepp vi introducerat och ser nu en ökande acceptans.

Ledande förespråkare för det vi kallat fantomfenomen har efter 20 år medgivit att apoptotiska eosinofiler saknas in vivo [6]. De har dessutom u-svängt från förnekande till adoption av vårt ursprungliga paradigm rörande primär cytolys som främsta form för aktivering av eosinofiler in vivo vid astma [7]. Nu har också refuseringar från ledande tidskrifter ersatts av inbjudan om »New Perspectives«-artiklar [6-8].

Nyheterna omfattar start och upplösning av eosinofilinflammation samt mikrocirkulationens roller i den intakta slemhinnans antimikrobiella försvar och i epitelregenerering. Tillsammans med epiteldata från spädbarn och vuxenastma ger våra observationer även underlag för en ny hypotes, nämligen att överdriven epitelregenerering vid multipla denuderingsfläckar utvecklar den inflammation och vävnadsomvandling som kännetecknar astma [6].

Denna in vivo-baserade idé ställs mot dogmen om ökad epitelpermeabilitet inklusive defekt epitelregenerering i astmans patogenes. Permeabilitetsdogmen grundmuras nu av cell- och molekylärbiologiska data. Detta sker trots att starka patientstudier visat att permeabiliteten för inhalerade molekyler inte är ökad vid astma. Bekvämt nog förbigås de senare med tystnad [6].

Etablerade läkemedelsprinciper vid astma bygger på in vivo-upptäckter [2]. Nu tillkommer terapier baserade på cellproducerade protein. Den hegemoni som cellstudier tillskansat sig har emellertid medfört att in vivo-data gärna förvrängs.

När ofiltrerad plasmaexsudation är den exklusiva källan in vivo tar man ändå för givet att lokala celler producerat de reparationsmolekyler, antimikrobiella peptider, komplement- och koagulationsmolekyler man lyckats mäta i sputum och bronksköljvätska [6]. Därmed missas helt plasmaexsudationens ledande roller som första linjens försvar på intakt slemhinneyta och som producent av essentiell in vivo-miljö och provisorisk barriär vid epitelregenerering.

Vidare ignorerar man slemhinnans asymmetri och vantolkar förekomst av plasmaproteiner på luftvägsytan som bevis på allmänt poröst epitel [5]. Eosinofilapoptos-hajpen bygger också uteslutande på molekylärbiologiska in vitro-data och vantolkade in vivo-rapporter [4,7,8].

Någon med intresse för strategi och politik inom medicinsk forskning borde studera följande omständighet: Eosinofilapoptos hyllas under decennier samtidigt som patientobservationer visar att apoptotiska eosinofiler saknas in vivo samt att eosinofiler i luftvägsslemhinnan tyst försvinner ut genom epitelet i samband med upplösning av inflammation [7, 8]. Den celldöd som faktiskt drabbar astmabronkens eosinofiler, primär cytolys [7], sågs dessutom länge som en artefakt.

Oberoende, ibland banbrytande in vivo-observationer är gravt underskattade. Om in vivo-data inte förfuskas eller vantolkas är de också avgörande för att undvika fallgropar bland Macchiarini-liknande, välformulerade, haloförsedda presentationer, vilka bygger på biologiskt spännande observationer med osäker medicinsk relevans.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.