Författarna till debattartikeln »Argument för ’sällankirurgi’ liknar mest fromma förhoppningar« i Läkartidningen (se länk i slutet av artikeln, red anm) är representanter för centraliseringens noder i sina tjänster på Karolinska universitetssjukhuset och Sahlgrenska universitetssjukhuset, och då debattinlägget enbart handlar om centralisering av »sällankirurgi« måste man anse att ett starkt jäv av självintresse föreligger.

Författarna slår in öppna dörrar när de förklarar att mortaliteten efter kirurgi i Sverige är så låg att det statistiskt är omöjligt att visa på att »sällankirurger« kan utföra operationer med samma resultat som »ofta(?)kirurger«. Detsamma gäller då självklart i motsatt riktning.

Eftersom vi ska basera sjukvården på vetenskap och inte önsketänkande (= fromma förhoppningar) får man hitta andra utfallsmått än mortalitet. Kanske kan man använda andra överlevnadsmått, som medianöverlevnad eller 5-årsöverlevnad, komplikationer, kostnader, vårdtider, patientupplevd nytta eller patientupplevd trygghet i stället? Det är ju förstås inte heller säkert att dessa variabler utfaller positivt för stordriften.

Eller ska vi konstatera att vi i Sverige utför kirurgi med hög kvalitet även där volymerna är små, men där kirurgerna är allsidiga? Kanske är det bättre än att skapa system där volymerna för varje typingrepp är stora, men kirurgerna är ensidiga (men ej nödvändigtvis enfaldiga). Dessutom har avancerad kirurgi med behov av stora resurser av nödvändighet redan centraliserats.

Om man nu, som i artikeln, definierar sällankirurger som kirurger som utför färre än tio ingrepp av en definierad typ (operationskod) per år är det troligt att väldigt lite kirurgi i Sverige utförs av oftakirurger.

Danderyds sjukhus är ett av Sveriges största akutsjukhus med stora volymer av »det vanliga« och små volymer av ovanligheter. Detta fördelas på 75 kirurger, vilket behövs för att täcka akutmottagning och dygnet-runtservicens krav. Vi utför varje år cirka 5 300 allmänkirurgiska ingrepp, varav 2 000 är akutingrepp. Om man beräknar hur stor andel av kirurgin som utförts av kirurger som gjort fler än tio ingrepp med respektive kod under det senaste året finner man att det endast är hälften. Varje kirurg genomför i genomsnitt cirka 70 operationer per år, vilket är oroväckande lite.

En stor del av akutkirurgin är sällaningrepp, och här finns inga universitetskliniker som trycker på om centralisering. När kirurgerna får sin verksamhet alltmer kringskuren till följd av centraliseringsniten tappas en bredd i kompetensen som gör att kvaliteten i akutuppdraget försämras. Därmed kommer också rekryteringsbasen för universitetsklinikerna att försvinna, och de kommer att få nöja sig med att utbilda supersmala kirurger som är oanvändbara utanför sina spetsområden.

Denna process är redan igång, men det kommer att ta omkring tio år till innan resultatet blir uppenbart, då det fortfarande finns gråhåriga allmänkirurger i såväl centrum som periferi. Hur kommer det att påverka mortaliteten efter kirurgi i både periferi och nav? Sannolikt inte i positiv riktning. När man sitter i överordnad position måste man ha förmågan att gå utanför sitt eget uppdragsområde och se kirurgin i stort, och vara ödmjuk inför en komplex helhetsbild.

Läs debattartikeln:

Argument för »sällankirurgi« liknar mest fromma förhoppningar