I en medicinsk kommentar i Läkartidningen [1] beskriver Beata Oscarsson och Peter Dahm brister i smärtundervisning inom grund- och specialistutbildning i Sverige. De rapporterar att undervisningen varierar i både i tid och omfattning. Göteborgs universitet rapporteras ha en smärtutbildning med kursplan och målbeskrivning, medan Linköpings och Lunds universitet har smärtundervisning enstaka dagar. För Umeås och Karolinska institutets (KI) del uppges att smärtundervisning saknas helt.

Vi håller med om behovet av en förbättrad smärtutbildning, men vänder oss mot redovisningen. Frågorna kom skriftligt och löd: »Jag undersöker utbudet av en sammanhållen smärtutbildning inom läkarutbildningen på [Umeå universitet/KI]. Finns det någon sådan? Har tills nyligen saknats på samtliga utbildningsorter i Sverige.« Umeå och KI svarade på detta att smärtundervisning är integrerad i andra kurser vid respektive lärosäte. Hade författarna frågat inom vilka kurser det undervisas om smärta och på vilket sätt hade svaret blivit mer utförligt.

Vid såväl Umeå universitet som KI bedrivs smärtundervisning om akut och kronisk smärta inom ett flertal kurser i basvetenskaperna samt integrerat med bland annat anestesi, intensivvård, onkologi, geriatrik, kardiologi, lungmedicin, gastroenterologi, kärlsjukdomar, neurologi, endokrinologi, hematologi, reumatologi, farmakologi, rehabiliteringsmedicin och professionell utveckling. Teoretiska moment med föreläsningar och fallseminarier ingår, men även inslag där lärare från olika specialiteter diskuterar behandlingsprinciper och till exempel smärtbehandling hos äldre samt differentialdiagnostik.

Under verksamhetsförlagd/verksamhetsintegrerad utbildning (VFU/VIL) tränas studenterna i att skilja på olika typer av smärta och att handlägga patienter med smärta från olika organsystem. Inom kursen smärtrehabilitering i Umeå finns kursplan och målbeskrivning, studenterna deltar i klinisk tjänstgöring och examineras bland annat med tentamen. Vid KI examineras smärta vid kursernas slutexaminationer samt vid integrerad del- respektive sluttentamen. I likhet med utbildningen i Göteborg återkommer undervisning om smärta i Umeå och vid KI på olika terminer, vilket syftar till en djupare förståelse.

I en nyligen publicerad studie jämförs uppfattningen om patienter med kronisk smärta samt erfarenheter och behov av smärtundervisning hos läkarstudenter i Sverige (Umeå) och Australien (Sydney) [2]. De svenska studenterna hade en mer positiv attityd till patienter med kroniska smärttillstånd och hade fått en mer likvärdig klinisk träning. De australiska studenternas kliniska träning varierade från någon vecka till ingen alls. Båda grupperna efterlyste mer undervisning inom området på grund av patientgruppens komplexitet.

Eftersom läkarprogrammens smärtutbildningar inte är likvärdiga är möjligt att studien visat liknande resultat om den genomförts i Sverige. Vi håller därför med författarna om att det behövs en översyn av utbildning i smärtmedicin. Detta ligger i linje med rapporten »Nationellt uppdrag smärta« [3], som visar på brister och omotiverade skillnader i vård av patienter med kronisk smärta samt otillräcklig utbildning inom området. Ett flertal förändringar rekommenderas, bland annat kompetenshöjningsprogram för specialist- och primärvård.

Smärta är en av de vanligaste sökorsakerna i sjukvården [4]. En av anledningarna till dålig smärtlindring är bristen på adekvat kunskap och färdigheter hos kliniker. För att förbättra patienternas situation krävs att smärtundervisning bedrivs systematiskt och att studenternas kunskaper i ämnet examineras både teoretiskt och praktiskt.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.